Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Jacques Chessex
”Besten”
Övers. Ulla Bruncrona
Faethon 196 sidor
Vi som verkligen minns sjuttiotalet minns hur lite ”sjuttiotal” det var. Heltäckningsmattor må ha täckt golvytorna, men äldre tiders stenkyla drog ändå in överallt. Bordsbön i skolmatsalen, svart tavla i klassrummen, oändliga långfredagar utan tv. Ja, norra Skåne där jag växte upp var förmodligen ett särskilt drabbat område, men det fanns helt uppenbart stora delar av världen där istäcket från förr ännu inte dragit sig tillbaka.
Som till exempel Schweiz. Jacques Chessex roman ”Besten” – Prix Goncourt-belönt, presenterad av förlaget som ”ett av den schweiziska litteraturens mästerverk” – har den stora fördelen av att vara skriven i händelsernas mitt (utkommen 1973) och utan nostalgisk förgyllning. Studenterna i Lausanne framställs alltså med samma attribut som i miljontals tidsskildringar – ”De delade ut stencilerade flygblad i hällregn, de bjöd ut affischer mot atomkrig i iskall blåst, de skanderade ekumeniska slagord i snöstorm, sedan kastade de snöbollar på varandra” – men med en blick hämtad från en äldre tid. Stämningen i de schweiziska skolsalarna är mer ”Hets” än ”Tillsammans”.
Huvudpersonen, den ensamme latinläraren Jean Calmet – konsekvent omtalad med sitt fullständiga namn, som i ett ständigt pågående upprop – är visserligen fixerad vid sina frigjorda elever, men själva hans sätt att hylla deras frigjordhet har något kritdammigt latinläraraktigt över sig. De är ”glada barbarer”. De har ”flätor på huvudet som blåögda kelter”. De bär ”höga stövlar som får dem att likna oskuldsfullt perversa och grymma erövrare.”
Deras roll i romanen är att försöka frigöra den stackars Jean Calmet från hans nyligen döde men fortfarande förtryckande far, titelns ”Best”. Tycker man att det finns något mytiskt över upplägget skyndar sig romanen att bekräfta den saken: ”Och Jean Calmet mindes Kronos som hade ätit sina barn levande, den förbluffande Saturnus som svalde sina telningar, Molok som törstade efter rena ynglingars blod, den fruktansvärda skatt i form av färskt kött som Kreta betalade åt guden Minotaurus i labyrinten forsande av hemoglobin.”
Mer autentiskt sjuttiotal är Jean Calmets metod för att frigöra sig från patriarkatets straffande hand. Han inleder ett förhållande med den nittonåriga ”Kattflickan” som i ogenerat lyriska ordalag framställs som en den befriande sensualismens företrädare.
Tyvärr har Jean Calmet svårt att hantera att hon samtidigt har ihop det med en av hans elever, något som romanen framställer som ett sorgligt uttryck för det hämmande fadersarvet. I en parodiskt tidstypisk scen erbjuds han att torka hennes nakna kropp med hårtork efter ett bad, åstadkommer att hon ”full av lust gav sig hän”, men kan inte låta bli att föreställa sig faderns ”resta kön… riktat mot det bedårande hullet” och grips ”av djup förtvivlan över att ha väckt den silkeslena kroppens begär utan att hans eget vaknat till liv en sekund”. Ingen läsare kan bli förvånad över att ett romerskt självmord i badet är det enda som återstår Jean Calmet.
Romanen lever högt på sin atmosfär: de lyriska tidsbilderna från det tidiga sjuttiotalets Lausanne, den arme Jean Calmets referensspäckade dialoger med sin omvärld. Som bör ha framgått av stilproven får de ofta något komiskt uppskruvat över sig, delvis på grund av medveten gestaltning, delvis på grund av den stilistiska dissonans som gärna uppstår när högretorisk fransk prosa översätts till svenska.
Läs fler texter av Jesper Högström och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur















