Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Martin Kolk har rätt i att Sverige inte står inför en omedelbar befolkningskollaps. Han har också rätt i att debatten om sjunkande födelsetal ibland blir för alarmistisk. Människors familjebeslut ska inte beskrivas som ett samhällshot och vi ska inte hamna i en debatt där människor skuldbeläggs för att de inte skaffar barn.
Men det betyder inte att frågan inte behöver diskuteras. Tvärtom är den högst relevant här och nu, även om effekterna på samhällsekonomin är långsiktiga.
Kolk lyfter att Sveriges befolkning väntas fortsätta växa. Det är en viktig poäng. Men för pensionerna, arbetsmarknaden och samhällsekonomin är det inte bara den totala folkmängden som spelar roll. Minst lika viktigt är åldersstrukturen: hur många som arbetar, hur många som är pensionärer och hur stor del av befolkningen som bidrar till skattebasen.
Det är där låga födelsetal blir relevanta. Även om dagens unga i slutändan får fler barn senare i livet uppstår ett tidsmässigt glapp. Dagens födslar blir en del av arbetskraften först om cirka 20 till 25 år. Låga födelsetal under 2010- och 2020-talen kan därför påverka arbetsmarknaden, kompetensförsörjningen, skattebasen och pensionssystemet långt innan vi vet exakt hur många barn dagens unga faktiskt kommer att få totalt.
Det är också därför det är rimligt att titta långt framåt. Kolk har rätt i att prognoser mot år 2100 ska behandlas med ödmjukhet. Men pensioner och samhällsekonomi har långa tidshorisonter. Den som är född år 2000 har flera decennier kvar till pension. Små förändringar i tillväxt, sysselsättning, indexering och avkastning kan få stor betydelse när de byggs upp över ett helt arbetsliv.
Det är inte en exakt prognos, utan ett sätt att visa hur känsliga systemen kan bli om utvecklingen fortgår och inga anpassningar görs
I en rapport som SPP har tagit fram tillsammans med konsultbolaget Arkwright har vi låtit analysera vad olika demografiska scenarier kan innebära för framtida pensionärer. I rapportens mest negativa scenario, där minskat barnafödande kombineras med låg migration, har SPP räknat på en framtida pensionärs situation. Typindividen är född år 2000, har en medianlön och arbetar från 27 till 70 års ålder. I det räkneexemplet kan den totala pensionen bli upp till 11 000 kronor lägre per månad jämfört med ett scenario där dagens demografi består. Det är inte en exakt prognos, utan ett sätt att visa hur känsliga systemen kan bli om utvecklingen fortgår och inga anpassningar görs.
Effekterna handlar inte bara om pensioner. Färre personer i arbetsför ålder kan också påverka företagens möjlighet att rekrytera, pressa upp arbetskraftskostnader, öka behovet av produktivitet och automatisering och göra det svårare att finansiera välfärden. Migration kan dämpa utvecklingen, men det förutsätter en hög sysselsättningsgrad och en långsiktigt fungerande etablering på arbetsmarknaden.
Poängen är alltså inte att måla upp en befolkningskris. Den är inte heller att skuldbelägga unga eller säga åt människor att skaffa barn.
Poängen är snarare att våra system behöver vara robusta även i en verklighet där befolkningen åldras och där tillväxten inte kan tas för given. Det gäller pensionssystemet, men också arbetsmarknaden, välfärden och samhällsekonomin i stort.
Den relevanta frågan är därför inte om Sverige står inför en befolkningskollaps. Den relevanta frågan är om vi förbereder oss tillräckligt väl för en ny demografisk verklighet.
Läs mer: Martin Kolk: Sluta låtsas att vi har en befolkningskris!
