Söndag kväll, sent 70-tal. Pyjamas och O’boy framför tv:n. Snart kommer de, dockorna som visar att en roligare värld är möjlig: ”It’s time to play the music/It’s time to light the lights/”, sjunger de när de dansar in från vänster. ”It’s time to meet the muppets/on The Muppet show tonight!”
Många svenskar över en viss ålder har den där melodin lagrad i hörselminnet. Den jazziga, showiga kabaretmusiken väcker fortfarande ens inre småleende.
Men varifrån kommer den?
På Anne Sofie von Otters nya skiva ”Berlin! Berlin! Berlin! Kabarett und exil” finns svaret. ”Mupparnas” signaturmelodi heter ursprungligen ”Musik, Musik, Musik!” och är ett nummer från filmen ”Hallo Janine!”, en tysk förväxlingskomedi om en vacker och förslagen steppdansös, full av bensprattel och sorglös eskapism.
Filmen hade premiär i juli 1939, bara två månader innan nazisterna anföll Polen och inledde andra världskriget. Storstjärnan Marika Rökk, en av propagandaminister Joseph Goebbels favoritstjärnor i Tredje rikets underhållningsindustri, spelade huvudrollen. Det ”lätta kavalleriet” inom musik och film skulle förmedla optimism och livsbejakelse och förhindra att hemmafronten försjönk i svårmod och melankoli. Verklighetsflykten blev för många tyskar ett sätt att leva och överleva. Mot krigets slut dränktes missljuden från fronten och de bombskadade städerna i schlagers som ”Es geht alles vorüber” (”Allt kommer att gå över”).
Med sin allt djupare mezzosopran framträder von Otter med en mirakulös blandning av rökighet och dekadens
Anne Sofie von Otters skiva, inspelad med fantastiska musiker från Komische Oper i Berlin, är en kulturgärning. Den är främst koncentrerad på musik från åren före kriget och visar på kulturens mångfacetterade funktioner i ett samhälle som befinner sig vid vulkanens rand. Weimartidens hela estetiska friktion finns representerad: romantiska ballader, politisk satir och burleskt bensprattel. Också nazister gillade ”preussisk schwing”.
Stundtals tycker man sig förflyttad till de smutsgula interiörerna från tv-serien ”Babylon Berlin”. Med sin allt djupare mezzosopran framträder von Otter med en mirakulös blandning av rökighet och dekadens. Mycket av den musik hon sjunger har kommit att utöva ett enormt inflytande på senare tiders film, musikteater och tv-underhållning. Det var ingen slump att det var från denna tid som den geniale dockmakaren Jim Henson lånade musiken till ”Mupparna”.
Jag lyssnar på von Otters skiva i sluttakterna av denna mycket märkliga svenska valrörelse och slås än en gång av att lika självklar som kulturens närvaro är i vanliga människors vardagsliv, lika självklar är dess frånvaro i den svenska politiken. De flesta människor lever och andas varje dag med musik, tv-serier, spel, berättelser. Men i det politiska samtalet är kulturen och dess uttryck fullständigt frånvarande, närmast tabubelagda. Som om kulturen inte vore en del av vare sig människan eller samhället.
Kanske som en motvikt till detta har P1 Kultur i veckan inlett en serie fina miniintervjuer med de svenska partiledarna om deras kultursyn, både i privatlivet och i politiken. Det är sympatiska – och avslöjande – samtal. Nooshi Dadgostar älskar Pedro Almodóvar och Shakira, Simona Mohamsson bekänner sin kärlek till Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”. Och efter några av sina pliktskyldiga utfall mot en ”polariserande” kulturelit säger Jimmie Åkesson något av det sannaste jag kan påminna mig att en svensk politiker har sagt om kultur: ”Utan kultur så blir världen och livet ganska tråkigt”, konstaterar SD-ledaren. ”Vi kanske inte går runt och tänker på att vi utövar kultur eller konsumerar kultur hela tiden, men det gör vi, hela tiden, och skulle vi inte göra det skulle livet vara ganska grått och trist.”
Om en sverigedemokrat får posten som kulturminister väntar större omvälvningar i svenskt kulturliv än fler konserter med Fröken Snusk
Kanske är det ingen slump att det är just Jimmie Åkesson som formulerar denna sanning, med sin vanliga ton av lite förorättad självklarhet. Det har de senaste åren ofta sagts att hans parti är det enda som på djupet har förstått kulturpolitikens potential när ett samhälle ska omstöpas. De gångna fyra åren har kommuner och regioner således gjorts till ett slags provsprängningsområden för den kulturpolitik som Sverigedemokraterna gärna skulle använda även på nationell nivå.
Idédokumentet ”Tidö 2.0”, där företrädare för tankesmedjorna Timbro och Oikos tidigare i år gjorde gemensam sak om sina visioner för nästa mandatperiod är en tydlig fingervisning om vad som kan komma att hända. Här ingår förutom en rad radikalt auktoritära åtgärder förslaget att fasa ut allt statligt stöd till den svenska folkbildningen. Om en sverigedemokrat får posten som kulturminister väntar större omvälvningar i svenskt kulturliv än fler konserter med Fröken Snusk.
Inte heller ’Mupparnas’ show var politiskt oskyldig, om nu någon trodde det
Men Anne Sofie von Otters skiva bär vittnesbörd också om en annan sanning: att kulturens uttryck inte är kausalt beroende av samhällsutvecklingen. Fjäderlätta chansoner kan inrymma både galghumor och förtvivlan. Tragiska ballader kan förmedla tröst och hopp just på grund av sin skönhet.
Den trånande visan ”Der Wind hat mir ein Lied erzählt” (ungefär ”Jag hörde en sång i vinden”) förmedlar ett subtilt hopp mot 30-talets hotfulla bakgrund, som en stilla försäkran om att en bättre värld är möjlig, även om vi inte får uppleva den just nu.
Inte heller ”Mupparnas” show var politiskt oskyldig, om någon nu trodde det. Bakom trams, slapstick och humor fanns hela tiden ett budskap om radikal tolerans och kritik mot maktens dubbelmoral. Den milde och lågmälde Jim Henson hade sina rötter i 60-talets antikommersiella motkultur och var delaktig även i ”Mupparnas” föregångare ”Sesam”, som startade som ett slags folkbildningsprojekt för att öka jämlikheten för svarta barn i fattiga amerikanska storstadsområden.
För några år sedan väckte ’Mupparnas’ förmenta wokeism anstöt på Fox News
Därför är det rimligt att ta också ”Mupparna” på det politiska allvar de förtjänar – inte minst när man vet var musiken kommer ifrån. Tolerans, absurd humor och hån mot auktoriteter kan i dag vara nog så kontroversiella ställningstaganden. För några år sedan väckte ”Mupparnas” förmenta wokeism anstöt på Fox News, och i samband med No Kings-protesterna förra året framhölls den orangehåriga laboratorieassistenten Beaker som bättre lämpad än den sittande amerikanske presidenten. I en ”Mupparna”-film från 2014 blev grodan Kermit till följd av en komplott skickad till ett brutalt fångläger i Putins Ryssland – men lyckades till skillnad från de flesta andra fly därifrån.
Och kanske är det just Kermit, han som inser att showen måste gå vidare, som är den verkliga inkarnationen av vår tids everyman – den stackars medborgaren som försöker få livet och samhället att fungera trots att allt fler beter sig som fullständiga galningar.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.