Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Linnea Axelsson
”Saivo”
Albert Bonniers förlag, 912 sidor
I Homeros värld är dödsriket en plats på andra sidan havet. Popplar och pilträd växer i Persefones skog och fäller rutten frukt över Hades strand. Olikt Dantes eller Vergilius underjord är det alltså ingen plats man stiger ned i. Gränsen mot det hinsides delar geografi med människornas värld.
Något snarlikt gäller för saivo, föreställningen i samisk folktro om en helig fjälltrakt. Saivo är inget dödsrike i strikt mening, snarare en mark – eller ibland mer specifikt en dubbelbottnad sjö – där den verkliga världen gränsar mot andevärlden. En liminal plats där människor kommer i kontakt med de döda. Tanketraditionen kring saivo populariserades för några år sedan i SVT:s julkalender.
”Saivo” är nu också titeln på Linnea Axelssons nya bok, ett drygt 900-sidigt diktverk om några försommardagar i Norrbotten på 1980-talet.
Allt utspelar sig i Silbadalen, ett fiktivt bysamhälle i Sápmi, dagarna före sommarlovet 1987. Tjernobylkatastrofen vilar bakom fjället som en dov skugga; nedfallet har gjort skörd och renar oätliga. Snöflingor faller som om jorden inte visste vilken årstid det var.
Berättelsens motor är den markstrid som pågår i byn. Staten planerar ett slutförvar av kärnbränsle på samisk mark. Tvångsförflyttningar väntar. Allt detta borde ha enat det lilla samhället, men istället har det öppnat en spricka mellan traktens nord- och sydsamer. Sprickan går djupare än det realpolitiska och gräver rågångar mellan det samiska och det svenska, traditioner och modernisering, också mellan vidskepelse och en alltmer krass verklighet.
Intrigen kretsar kring tonårsvännerna Nina och Rosa, som inte längre talar med varandra, och om de vardagliga korsvägar som uppstår mellan deras familjer, placerade på varsin sida i konflikten. Här möter vi Rosas handikappade och utstötte lillebror Gustuu och deras pappa Simon, nyskild och medelålderskrisande. Här finns Nina, hennes nordsamiska mamma Miliana och morfar Johannes, som alla sörjer Sunna, Ninas mormor, nyligen avrest från jordelivet.
Som verk är ”Saivo” tydligt besläktat med Axelssons Augustprisbelönade ”Aednan” från 2018. Tydligast är kanske likheten till formen. Efter romanen ”Magnificat” (2022) och den starka diktsamlingen ”Sjaunja” (2024) återvänder Axelsson här till den maximalistiska lyriska prosan som grupperas i strofer, åtskiljs av tankstreck och flödar likt ett pärlband vertikalt ner på sidan.
–
Utsikten tar andan ur oss
Det känns som att vi är mellan världar:
–
De väldiga molnen
som täcker himlen ser
ut som fjällen nedanför
–
Liksom ”Ædnan” kallas ”Saivo” för ett epos. Men vad betyder det egentligen? Här finns inga hjältar eller heroiska bragder, inte ens någon entydig berättare. I ”Ædnan” utvanns det episka ur de stora tidsrymderna, där dikten i tre separata delar med lika många röster växte till en berättelse om ett helt sekel. Men i ”Saivo” utspelar sig dramat på några dagar. Och rösterna som talar är här ännu fler.
Med en sorts lapptäckesteknik låter Axelsson sina karaktärer omväxlande beskriva vardagsliv och tankar i jag-form. Det är väl snarast ett slags rolldiktning, men där rösterna långa stunder låter misstänkt lika varandra, som facetter av samma berättarstämma – oavsett om rösten tillhör en 8-åring eller en man långt in i ålderdomen.
I nästan 700 sidor talar dessa röster bredvid varandra utan att riktigt mötas, och i ärlighetens namn utan att särskilt mycket händer – innan allt till slut flyter samman i en lika dramatisk som gåtfull final i skuggan av markstriden. Som litterär konstruktion är det hela lite avigt och ofullständigt, om än ambitiöst.
Likt ett antikt epos är det inte alltid självklart var gränsen mot det övernaturliga faktiskt går.
”Saivos” behållning – liksom dess främsta episka drag – bor någon annanstans. Den uppstår där dramaturgin står tillbaka och språket står fritt. Den finns i det lyriska, i stämningar, scener och miljöskildringar, i landskapet som avtecknar sig mot berättarrösternas sinnlighet. Den finns inte minst i det övernaturligas subtila närvaro i vardagsliven.
En alldeles särskild stämning uppstår när Axelsson låter vardagens prosaiska bestyr och de minsta skiftningar i landskapet öppna glipor mot en andlighet som tycks allestädes, närmast radioaktivt närvarande – men som inte alla karaktärer har förmågan att se.
Den åldrade änklingen Johannes förföljs av sin Sunna nästan var han går; hon påminner honom om en stor skuld men kanske också om en livskänsla som någonstans ännu finns kvar. En undflyende ren gör den mobbade pojken Gustuu sällskap när nöden så kräver det. Och nästan alla bokens karaktärer kommer i kontakt med Spegelsjön, den mystiska sjö som på kvällen blir ”mörk som vin” – en blinkning till Homeros berömda havsliknelse? – men dess vatten ter sig inte magiskt för alla. Likt ett antikt epos är det inte alltid självklart var gränsen mot det övernaturliga faktiskt går.
Det samtidshistoriska epos som Axelssons grundintrig försöker famna hade nog gjorts mest rättvisa i en brett upplagd roman med tydlig berättare. Men den läsare som följer Axelssons vindlande dikt med ett mer öppet och lyriskt läskynne har alla möjligheter att bli rikligt belönad.
Läs fler texter av Magnus Bremmer och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur