”Hoho?” säger Fares Fares rollfigur Bobo och viftar med handen framför Gustaf Skarsgårds ansikte.
”Titta på mig när du pratar med mig!”
Stämningen vid bordet där de tre papporna sitter blir genast tryckt. Märklig. Gustaf Skarsgårds rollfigur Bill ställer sig upp och går iväg. Pontus, pappan som spelas av Linus Wahlgren, tittar ner i tallriken.
Det är bara ett ”hoho”, men ändå en tydlig maktdemonstration som sätter tonen för resten av filmen. Snart ska stämningen bli ännu värre.
Författaren, poddaren och DN-krönikören Alex Schulmans filmdebut ”Arkipelag” har svensk biopremiär den 9 oktober, men är redan utsedd till Sveriges Oscarsbidrag.
Scenen är till synes idyllisk: en svensk skärgårdsö i sommarskrud. Röda stugor med vita knutar. En klass trettonåringar på skolresa, med linbana och disco på schemat. Tre pappor som följt med för att få tid att umgås med sina döttrar.
I själva verket går allt åt helvete. Stegvis förlorar papporna kontrollen över både barnen och sig själva. Dynamiken mellan männen går från trevande till laddad.
Spillde den konstiga stämningen mellan era rollfigurer in i verkligheten?
– Ja, jag blev tyvärr mobbad, säger Gustaf Skarsgård och skrattar.
– Nej, så var det inte. Men jag kände ett behov av att få vara sårbar, eftersom min rollfigur Bill har det så tufft. Därför behövde jag känna förtroende för mina medspelare. Och det gjorde jag verkligen. Jag vågade vara såbar med dem.
Ja, den ängslige Bill har det tufft. Ju längre tid han är på ön, desto krokigare blir hans hållning; det är som att han försöker försvinna in i sig själv.
– Han blir mer och mer som en slagen hund i ett hörn, säger Gustaf Skarsgård.
– Han lyckas inte sätta hälsosamma gränser i tid och det får konsekvenser. I grunden tror jag att han är en människa som är väldigt definierad av ett oläkt trauma från när han själv var ung och det liksom triggas när han kommer till den här platsen.
Samtidigt blir Fares Fares rollfigur mer och mer provocerad av Bills sätt att vara. I grunden är Bobo en bra och fin pappa, men situationen på ön väcker liv i gamla buffliga fasoner.
– Han var väldigt rolig att spela. Han är en sådan person som pekar med hela handen, en sådan som alla och ingen vill vara, säger Fares Fares.
Linus Wahlgrens rollfigur Pontus hänger mest bara på. Han skrattar åt Bobos skämt och raggar på en ung lägerledare.
– Han är lite som killen på skolgården som står bakom och inte väljer sida. Eller som en alkoholist som vet att han inte borde dricka men gör det ändå. En sorglig människa egentligen, säger Linus Wahlgren.
Alex Schulmans ”Arkipelag” är inspirerad av verkliga händelser: en klassresa som regissören åkte på med sin dotter, och som även den spårade ur, om än inte på samma ödesdigra sätt som i fiktionen. Filmens tre huvudrollsinnehavare har inte samma erfarenheter, men de är pappor.
– Nu är inte mina barn tonåringar än, men man behövde ju inte direkt gräva djupt för att hitta till kärleken man känner som pappa, säger Fares Fares.
Jag gick igenom ett krigstrauma som barn men kan ändå säga att tonåren var min värsta tid.
Gustaf Skarsgårds dotter var fyra år gammal när inspelningen pågick.
– Och det var användbart eftersom min rollfigur relaterar till sin tonårsdotter som om hon fortfarande vore fyra. Han är fast i något slags nostalgi, säger han.
Alla tre delar också erfarenheten av att en gång i tiden ha gått i högstadiet.
– Jag gick igenom ett krigstrauma som barn men kan ändå säga att tonåren var min värsta tid, säger Fares Fares.
Gustaf Skarsgård håller med.
– Det är något med den där åldern, när man befinner sig i gränslandet mellan barn och vuxen. Det är en brutal tid. Jag minns den fortfarande väldigt starkt. Högstadiet kändes livsfarligt, man förstod inte hur man skulle överleva, även om man inte direkt var ett offer.
I ”Arkipelag” är ingen direkt ett offer, och ingen direkt en förövare, menar Linus Wahlgren. Klassens mobbade hackkyckling är knappast någon ängel.
– Det hade varit lätt att skriva rollen som en pojke som det bara är synd om, men det är ingen offerkorta på honom, han har dåliga sidor. Det kan jag känna igen från när jag var liten. Jag blev rätt trackad, men jag trackade också, säger Linus Wahlgren.
När barnen löper amok i skärgårdsöns matsal, suckar Bobo och konstaterar att när han var liten och en lärare bad honom att ta av sig mössan, då gjorde han det. När Bill vid ett annat tillfälle försöker ta en sprejflaska från en elev som sprutar rengöringsmedel i klasskompisarnas mjölkglas så kontrar pojken med att säga: ”Du får inte röra mig!”
Alex Schulman har tidigare sagt att han tror att ”Arkipelag” kan väcka debatt om hur dagens barn uppfostras – eller inte – i skolan.
På sätt och vis representerar filmens tre pappor tre olika sätt att uppfostra: Bill är mild och lågaffektiv, Bobo sätter gränser, och Pontus är lite mer less in more. Inget sätt är perfekt, inget är heller helt igenom dåligt.
– Det bästa är kanske en mix av alla tre, säger Linus Wahlgren.
Gustaf Skarsgård tror att det är ”otroligt svårt” att vara lärare i dag.
– När man hela tiden måste försöka hålla ordning utan att kliva över någons gränser.
Är det stor skillnad från när du var liten?
– Gud ja! Jag blev ju utslängd ur klassrummet. Med all rätt, för jag betedde mig som ett svin. Men hade en lärare gjort det i dag hade den väl blivit anmäld. Jag tror att det finns en risk med för stor ängslighet hos personer som ska fungera som barnens gränssättare. Jag ömmar för dagens unga, som å ena sidan vaggas in i en falsk uppfattning att världen aldrig kommer att kränka dem eller deras känslor, och å andra sidan inte vet om de ens kommer ha en bebolig planet. Det måste vara märkligt.
Fares Fares minns att lärarna i hans skola gick runt med pinnar som de slog eleverna med.
– Det är uppenbarligen för långt åt andra hållet. Men vilken nivå är bäst? Jag har inte svaret, jag är ingen barnpsykolog. Tydliga gränser är nog bra men jag vet inte om man ska höja rösten, säger han, innan Gustaf Skarsgård bryter in:
– Jag vet inte, alltså. Om min tvååring håller på att stoppa fingrarna i en väggkontakt är det väl bättre om han blir skrämd av mitt skrik än att han får en stöt?
Diskussionen pågår en stund, tills skådespelarna kommer fram till att de nog tycker samma ändå: det är svårt att helt undvika att traumatisera sina barn, men man ska i alla fall försöka.
Hur var det att hänga med en massa ungdomar på inspelningen då?
– De var verkligen vårt minsta problem. De var grymma! En bra film kan ju stjälpas av dåliga barnskådisar, men de här var otroliga, säger Gustaf Skarsgård.
Inspelningen ägde rum på ön Rögrund i Stockholms skärgård, under ett par försommarveckor i fjol. Stämningen var bra, och det var till stor del Alex Schulmans förtjänst, menar Gustaf Skarsgård.
– Det är nästan provocerande hur trygg han var i rollen som regissör trots att det var hans första gång. Många debutanter går in med en massa prestige och vill inte lämna över något, men Alex är öppen med vad han inte kan, utan att bli överkörd. Han vet vad han vill med en scen.
Även mellan de tre skådespelarna, som kände varandra sedan tidigare, uppstod en ny dynamik under inspelningen, säger Fares Fares.
– Det blev som att vi lärde känna varandra på nytt. Vi är ju väldigt olika, som människor och skådespelare, och det skapade en rolig synergi. Vi kände tidigt: vänta nu, vi har något här.
Fakta.”Arkipelag”
Svensk dramafilm som handlar om tre pappor som följer med sina trettonåriga döttrar på en klassresa som spårar ur.
”Arkipelag” är författaren, poddaren och DN-krönikören Alex Schulmans debut som långfilmsregissör. Han har också skrivit manus.
Filmen har utsetts till Sveriges Oscarsbidrag vilket innebär att den kan komma att nomineras i kategorin bästa internationella film.
Huvudrollerna spelas av Fares Fares, Gustaf Skarsgård och Linus Wahlgren.
Biopremiär den 9 oktober.
Läs mer:
Alex Schulmans ”Arkipelag” blir svenskt Oscarsbidrag: ”Jag söker mig till sådant som är otäckt”
Alex Schulman gör långfilm om skolresa som spårar ur