Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Från åskådarbänk är det underhållande. När Fredrik Lindström i ”På spåret” kallade svenska emigranter till USA för ”flyktingar” började hela högertrollsverige på sociala medier att ropa och skrika och ramla omkull. Vafalls! Svenska utvandrare flyktingar?
Jag vet hur det där känns. När jag gav ut romanen ”Swede Hollow” för tio år sedan fick jag min egen lilla trave hatbrev (och ett och annat hot) för att jag haft mage att berätta historierna om de svenskar som hamnade i slummen och inte blev rika som troll eller lyckades bygga upp en fin gård på Minnesotaslätten. Själv hade jag svårt att förstå varför man skulle tiga om dem som trots hårt arbete hamnade i misär.
Så hur var det nu? Kan vi kalla svenska emigranter för flyktingar eller ej?
Den stora emigrationsvågen i Europa inleddes med den enorma hungersnöden på Irland 1845. 1,5-2 miljoner irländare dog och lika många gav sig av, under fruktansvärda förhållanden. Skulle vi kalla dem flyktingar?
Den stora svälten i Sverige 1867-69 (som Magnus Västerbro skrivit om) fick inte samma omfattning. Men den fick fart på den svenska emigrationen, från ett Sverige där vad Tegnér kallade ”Freden, vaccinet och potäterna” resulterat i en befolkningsökning av samma slag som vi i dag ser i exempelvis subsahariska Afrika. När kan du kalla en person som riskerar svält och ger sig av för att hon eller han inte ser någon framtid alls, för ”flykting”?
Försvarsadvokaten gick på linjen att man måste väga in deras ”kultur”. De kom från Västergötland, där det var mycket vanligt att man slogs med kniv, ofta med dödlig utgång
Många tycks glömma att Karl Oskar och Kristina är fiktiva romangestalter. (I Lindstrom, Minnesota, frågar turister ibland efter deras gravar.) Men de bröt upp därför att det inte gick att leva där de var. Och Moberg var noga med att få med dem som gick under i det nya landet – som Arvid och Robert. I nyfilmatiseringen av ”Utvandrarna” var de symtomatiskt nog utsuddade. Och då har vi inte nämnt morbror Danjel, religiös flykting från konventikelplakatets Sverige.
Det finns en term för dem som inte flyr från krig utan från usla förhållanden och hunger: vi kallar dem ekonomiska flyktingar. Det går utmärkt att tillämpa på olika grupper av emigrerande svenskar. Vi talar om ca 1,2 miljoner människor, och det är uppenbart att de gick 1,2 miljoner olika öden till mötes i det nya landet. Bland dem hittar vi småningom allt från störtrika företagsledare till trashankar i kåkstäder. Vilka är svenska nog? Vilka känns vi vid?
Emigrantforskaren Roger McKnight har skrivit om det hemska ”Dinky Town-mordet” i St Paul på 1870-talet, då två arbetslösa svenskar knivmördade en tredje. Efter att ha gömt sig bland andra invandrare greps de till sist, och försvarsadvokaten gick på linjen att man måste väga in deras ”kultur”. De kom från Västergötland, där det var mycket vanligt att man slogs med kniv, ofta med dödlig utgång.
Sådana klichéer om ”kultur” fick svenskar stå ut med en tid. Det är först senare som bilden av svensken som den idealiske invandraren – vit, nordeuropé, protestant – slår igenom. Då är vi framme på 1900-talet. Men denna sentida bild av den svenske emigranten är den enda vi vill se. Och därmed osynliggör vi de landsmän och landskvinnor som hade en betydligt tuffare start i det nya landet. Den som inte vill erkänna dem som en del av vår historia begår enligt mig ett svek.
Läs fler texter av Ola Larsmo