Elin Gerdin, 20, har landat i lägenheten i Sundsvall efter ett möte på vuxenpsykiatrin. Hon delar annars sin tid mellan att läsa in gymnasiet, som hon inte kunde fullfölja på grund av sin psykiska ohälsa, och ideellt arbete på tjejjour och som ambassadör för riksförbundet Hjärnkoll.
Hennes tonår präglades av känslan av att vara övergiven, något Elin Gerdin kopplar till sin adoption från Kina till Sverige som bebis.
– Anknytningsproblemen ledde till att jag ofta kände mig övergiven. Andra traumatiska händelser som att vårt hus brann ner gjorde att jag började må väldigt dåligt psykiskt, säger hon.
Elin Gerdins psykiska mående förvärrades till den grad att hon började självskada sig, få suicidtankar och rymde hemifrån. Men trots det uteblev stödet från högstadieskolan, berättar hon.
– Det enda skolan gjorde var att prata med mina föräldrar. När jag väl fick en akut remiss från skolläkaren till bup hade vi ett samtal och sedan skrev de bara en bedömning.
Elin fick slutligen en samtalskontakt på bup med en kurator som hon trivdes med, men efter att kuratorn slutat tvärt pausades samtalen.
– Jag fick sedan en psykolog som jag inte alls klickade med och fick vänta länge på att få en ny bedömning. Jag kände att psykologen inte tog mig och mina föräldrar på allvar, säger hon.
En färsk rapport från paraplyorganisationen Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH, som bygger på 2 329 enkätsvar från unga i åldrarna 15-30 år och deras anhöriga, visar att Elin är långt ifrån ensam.
Färre än hälften, endast 41 procent av de 944 unga som svarat, upplever att vården bidragit till ett bättre mående eller utformats efter deras behov.
38 procent uppger att de har fått tillräckligt med information eller känt sig delaktiga.
Conny Allaskog, ordförande för NSPH, är oroad:
– Det är fruktansvärda siffror att ta del av. Trots omfattande vårdkontakter är betyget lågt, säger han.
Elin Gerdins historia är full med exempel på vad hon anser är otillräcklig vård under hennes uppväxt. Hon blev inlagd på psykiatrisk slutenvård när hon var 15 år och därefter placerades hon på ett HVB-hem tills hon fyllde 19 år.
När hon blev myndig och skulle överföras till vuxenpsykiatrin uteblev överlämningen från läkaren, säger hon.
Efter upprepade suicidförsök fick hon till slut hjälp.
– Men i stället för att prata med mig om min historia och mina behov lärde de känna mig genom min journal, säger hon och fortsätter:
– Jag tycker det är frustrerande att jag behövde må så psykiskt dåligt innan jag fick hjälp.
Nästan hälften av de som deltagit i NSPH:s undersökning har varit med om att deras vård har övergått från bup till vuxenpsykiatrin. Hälften av gruppen svarar, likt Elin Gerdin, att övergången fungerat dåligt och tre av fyra har inte fått vara delaktiga i processen.
Conny Allaskog säger att glappet som ofta uppstår mellan de två instanserna skapar stora konsekvenser för de unga.
– Personen kanske återgår till ett sämre mående eller backar i sin behandling. Det påverkar i sin tur många delar av livet, som skolgången, säger han.
Samtidigt har övergången en stor betydelse för hur unga uppfattat den fortsatta vården. Bland unga som har en positiv upplevelse av övergången är 73 procent nöjda med vuxenpsykiatrin.
– Samordningen är avgörande för att unga ska få den vård de behöver. Vi har många exempel där bup pausar behandlingen, eller där unga står utan vård efter 18-årsdagen, eftersom vuxenpsykiatrin inte vill ta emot dem och ingen annan vårdinsats tar vid, säger Conny Allaskog.
Elin Gerdin upplever att hon saknade stödinsatser i grundskolan, något som rapporten bekräftar är mycket vanligt.
– Jag hade önskat mer kontakt med kuratorn eller skolsköterska för att bli uppfångad vid ett tidigare skede, säger hon.
Conny Allaskog uppger att över 40 procent av de svarande lyfter att en diagnos krävts för att få stöd i grundskolan – tvärtemot vad lagen säger. Samtidigt är det 59 procent som svarar att de ofta stannat hemma från skolan på grund av sitt psykiska mående.
– Det här är ett jätteproblem för våra målgrupper. Om du faller ifrån i skolan hur påverkar det vuxenvärlden? Hur påverkar det dina möjligheter att få ett arbete? Hur påverkar det framtida relationer? Det kan få stora konsekvenser om inte de här åren faller väl ut, säger Conny Allaskog.
Fakta.Så här pratar du med unga om psykisk ohälsa
Fråga:
Du behöver inte hitta de perfekta orden. En enkel fråga kan räcka för att visa att du bryr dig.
Lyssna:
Var intresserad på riktigt. Avbryt inte och lyssna utan att direkt försöka ge råd eller lösa problemet.
Var inte rädd:
Våga ta upp det du ser och märker. Även om den unga inte vill prata just då kan kontakten visa att du finns där.
Krångla inte till det.
Du behöver inte trösta, ge goda råd eller lösa allt. Det viktigaste kan vara att finnas där och lyssna.
Respektera ett nej:
Den unga kanske inte vill prata just då. Acceptera det – men visa att du finns kvar.
Skuldbelägg inte:
Om något har gått på tok, försök i stället att tillsammans hitta en väg framåt.
Gör dig tillgänglig:
Visa att det är okej att prata om bekymmer – med dig eller med någon annan.
Källa: NSPH:s skrift Våga vara vuxen
Tre av NSPH:s rekommendationer för bättre vård
● Unga med psykisk ohälsa ska alltid tillfrågas och erbjudas möjlighet att vara delaktiga i hur vård – och stödinsatser utformas och anpassas utifrån deras individuella behov och med hänsyn till deras livssituation.
● Ansvaret för en samordnad övergång mellan bup och vuxenpsykiatrin behöver tydliggöras i lagstiftning. Övergången ska planeras i god tid före 18-årsdagen och utformas som en sammanhållen process tillsammans med patienten och anhöriga. Planeringen behöver utgå från den unges behov och säkerställa kontinuitet i vård och stöd genom hela övergången.
● Anhöriga ska vara delaktiga i övergångsprocessen, förutom när det är uppenbart olämpligt. De ska involveras i planering, få den information som krävs för att kunna fortsätta vara ett stöd.
Källa: NSPH-rapporten 2026
Läs mer:
Naturen hjälper mot psykisk ohälsa – men ratas av sjukvården
Vården skulle bli mer jämlik – nu får de sjukaste mindre