Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Patrik Hadenius
”Vasas testamente. En historia om språket vi kallar svenska”
Bokförlaget Stolpe, 232 sidor
Det svenska språket har en lång och en kort historia. Den långa, har vi i dagarna fått veta, går sannolikt tillbaka på ett germanskt urspråk som talades i södra Skandinavien av inflyttare för sådär 4 000 år sedan (DN 8/11).
Den kortare handlar till stor del om dess roll i bygget av Sverige, där svenskan steg för steg särskiljs, standardiseras och homogeniseras i en intressant och till stor del politisk process. Och om just den handlar en ny bok av Patrik Hadenius, journalist och en gång vetenskapsredaktör i DN, sedermera tidskriftsveteran och grundare av Språktidningen.
Enligt ”Vasas testamente”, som den heter, är detta någotsånär moderna svenska språk nästan precis 500 år gammalt. Det fick en avgörande knuff genom spridningen av Gustav Vasas bibel från 1541, som mycket avsiktligt skrevs och stavades för att skilja ut svenskan från den danska arvfiendens rotvälska.
Dittills hade de nordiska språken haft rätt flytande gränser och utvecklats i tal människor emellan, men från den här tiden får det skrivna ordet och svenska myndigheters strävan efter centralisering allt större inflytande.
Och det är främst den linjen Hadenius följer: kyrkans inflytande, postväsendet, nya lagar, press och yttrandefrihet, folkskolan. Språkets utveckling följer institutionernas.
En behändig historieskrivning, i valda delar kanske till och med sann, åtminstone just i Sverige där språket verkligen standardiseras och likformas i takt med landet. Kulmen nås på 1900-talet med strävan efter förenklad kommunikation med medborgarna, där krav på ”klarspråk” trumfar gammal kanslisvenska och pluralformer och gammalstavning avskaffas.
Som kronan på verket genomförs du-reformen av Bror Rexed på Medicinalstyrelsen 1967 (fast Hadenius gissar att du-tilltalet inte var en följd av demokratiseringen så mycket som av urbaniseringen).
Ibland ter den sig lite väl spikrak, den där linjen. Språk är ju en rätt vildvuxen historia med sociolekter, dialekter, reliker och främmande inslag och man kan sakna mer intrikata frågeställningar i boken. All denna enhetssträvan, till exempel, är den på gott eller ont? Är ett ”rent” och standardiserat språk ens möjligt eller önskvärt – eller mest ett maktinstrument?
Sverige skiljer ju också ut sig lite här, den utjämnade normalprosa som både kungligheter och snorungar i vårt land gärna talar har aldrig haft samma ställning som i exempelvis Storbritannien (och inte för att klasspråk är något att sträva efter, men man kan bli djupt avundsjuk på brittiska filmmakare som så kärleksfullt kan färgsätta sina figurer bara genom att låta dem öppna munnen).
Globalisering, engelska, sociala medier och det snart allsmäktiga AI härjar med ärans och hjältarnas språk
Men Hadenius gör få sådana jämförande utblickar. Den bångstyriga litteraturen får också en rätt begränsad roll, några undantag är Olof von Dalin och särskilt August Strindberg, som ägnats det i särklass roligaste kapitlet där talande citat visar hur han rev ner gamla omständliga litterära former för att ge språket luft och ljus.
Ett pionjärarbete som betytt väl så mycket som Bibeln för hur svenska skrivs än i denna dag.
Hadenius själv skriver kortfattat, lätt och kåseriskt på stilenlig normalprosa, och på ett avspänt sätt låter han moderna exempel kasta ljus över historiska språkförskjutningar. Att han sätter punkt någonstans i höjd med monopolradions storhetstid när både landet och språket var som mest jämlikt och homogent ger boken en viss – tidsenlig – karaktär av kanon: bilden av ett färdigknådat tungomål i det nära förflutna, det svenskaste av krusbär, i kontrast till vår egen osäkrade tid där allt fast förflyktigas och globalisering, engelska, sociala medier och det snart allsmäktiga AI härjar med ärans och hjältarnas språk.
”Vasas testamente” är Augustnominerad, och gärna det, den är ett stycke språklig folkbildning i sympatiskt lättillgänglig form. Men kanske lite för mycket av tillbakalutad kompaktkurs för att också kännas som en tungt vägande kandidat till förstaplatsen bland årets alla fackböcker.
Läs fler texter av Lars Linder och andra av DN:s bokrecensioner

