I Antoine de Saint-Exupérys ”Den lille prinsen” finns den berömda scenen där prinsen blir ombedd att rita ett får. När han misslyckas ritar han i stället en låda och förklarar att fåret finns där inne. Poängen är att det osynliga blir verkligt först i betraktarens fantasi.
Samma tanke löper genom Hirokazu Kore-edas bioaktuella ”Sheep in the box”, som lånar sin titel från den franska barnboksklassikern. Det är ett lågmält familjedrama med science fiction-inslag, där ett sörjande föräldrapar adopterar en AI-styrd robotpojke som surrogat för sin döda son.
– Fantasin är ett centralt tema i berättelsen, liksom frågan om vad som i slutändan gör oss mänskliga. Filmens föräldrar projicerar sina minnen, längtan och kärlek till sitt döda barn på en humanoid. Det fick mig att tänka på scenen i ”Den lille prinsen” med fåret i lådan, säger Hirokazu Kore-eda efter världspremiären i Cannes.
Den japanske stjärnregissören sitter i ett luftkonditionerat rum på Hotel Resideal tillsammans med en tolk. Han är lågmäld och eftertänksam men mindre blyg än när jag träffade honom för första gången. Sedan 25 år tillbaka är han stamgäst i Cannes och har haft åtta filmer i huvudtävlan – oftast historier om trasiga familjer, alternativa familjekonstellationer och övergivna barn. För åtta år sedan vann han Guldpalmen för ”Shoplifters”, om en kriminell ”snatterifamilj” som tar in en ensam flicka i sin gemenskap.
Han har också belönats med jurypriset för ”Sådan far, sådan son” (2013) där två familjer upptäcker att deras sexåriga söner förväxlats på BB. I ”Min vackra stjärna” berättade han en hjärtevärmande historia om en brokig grupp människor i samhällets utkant som tar hand om en övergiven bebis som lämnats i en baby box.
Hans besatthet av att dekonstruera och återskapa familjen tog fart kring millennieskiftet, då han drabbades av flera dödsfall i familjen.
– När min pappa dog frågade jag mig ”vad är en pappa”? Sedan när också min mamma gick bort kändes allt väldigt konstigt – plötsligt var jag inte längre någons son. Redan då slog det mig att vi alltid försöker att fylla tomrummet efter någon som försvinner, genom att bygga upp en ny familj – oavsett om det handlar om att återskapa ett blodsband eller att hitta någon utomstående, säger Kore-eda.
I ”Sheep in the box” driver han frågan till sin spets genom att föra in artificiell intelligens i ett familjetrauma. Två år efter tragedin tar föräldraparet kontakt med ett sektliknande techföretag och beställer hem en humanoidpojke som har modellerats efter deras döda son.
Medan mamma Otone vill återuppliva familjelivet har pappa Kensuke svårt att förlika sig med familjens nytillskott. När pojken dessutom börjar umgås med andra humanoider i smyg, hänga i naturen och utvecklas på oväntade sätt tvingas paret konfrontera sin sorg.
Tematiskt har filmen också släktskap med Steven Spielbergs ”AI. Artificiell intelligens”, som hade premiär för 25 år sedan. Båda filmerna skildrar sörjande familjer som försöker fylla tomrummet efter ett förlorat barn genom att projicera sin längtan på en AI-maskin. Men där Spielbergs film framför allt handlar om robotens behov av människan, handlar Kore-edas om människans behov av roboten.
– Jag såg ”AI” när den kom och tyckte om den, men har inte sett om den sedan dess. Spielbergs film handlar om ett avvisat barn, och i den andra delen följer vi hans lidande över att inte vara verklig och hans sökande efter mamman som övergav honom. Allt berättas ur humanoidens synvinkel. Premissen är liknande i min film, men jag ville inte skildra robotens inre, utan människan som vill ha den artificiella varelsen i sitt liv. Där skiljer sig filmerna tydligt åt, säger Hirokazu Kore-eda.
”Sheep in the box” är ett filosofiskt drama som går till botten med vad det innebär att vara människa. Kore-edas jordnära science fiction-drama erbjuder ingen vision där människa, natur och teknologi lever sida vid sida i harmoni.
– Jag vet inte om AI är bra eller dåligt, men den generativa AI som skildras i filmen har vuxit ifrån människan och valt bort oss för att i stället leva tillsammans med träden. Det är nog en komplicerad känsla att vara de som inte blev valda. Samtidigt har humanoiden återgett föräldrarna förmågan att föreställa sig, och det är något positivt, säger regissören.
Som regissör har Kore-eda själv haft svårt att se någon tydlig röd tråd i sitt filmskapande. Men nyligen fick han en aha-upplevelse när någon påpekade att hans berättelser ofta präglas både av barns blick på vuxenvärlden och av döda gestalters blick utifrån.
– Jag tycker att det var mitt i prick. I mina filmer finns ofta både en kritik av vuxenvärlden och döda som betraktar samhället. I den här filmen förs de två motiven samman, säger Kore-eda.
– Som regissör vill jag fortfarande arbeta med människor. Jag vill regissera människor som känner glädje i att spela, säger Hirokazu Kore-eda.
Filmens sörjande föräldrapar spelas av komikern Daigo Yamamoto och karaktärsskådespelaren Haruka Ayase, ett ovanligt par i japansk film. För Kore-eda var friktionen mellan dem – både som skådespelare och som figurer – en del av grundidén.
Den finns också inbyggd i hemmet: mamman är arkitekt och har ritat ett stramt, modernistiskt hus med stora glaspartier, medan pappans tydligaste avtryck är badrummet i trä som en motpol till den artificiella tekniken.
– Det är svårt att förena två helt olika material, som trä och glas, och just därför är det intressant, säger den japanske regissören och ler.
På frågan om hur han regisserade det robotliknande barnet (spelat av Rimu Kuwaki) säger Kore-eda att han aldrig ville göra pojken mekanisk eller avhumaniserad.
– Tvärtom var det intressanta inte att han skulle uppfattas som en robot, utan snarare att de vuxna skulle känna att han såg och förstod något som låg bortom deras egen förståelse, säger Kore-eda.
Därför handlade regin mindre om att göra pojken robotaktig än om att skapa små, oroande avvikelser i hans närvaro.
– Ibland bad jag honom att stå helt stilla, att inte blinka på sju sekunder eller att röra sig så lite som möjligt. Men det handlade inte egentligen om barnet, utan om mammans blick på honom.
På frågan om han själv skulle vilja ha ett humanoidbarn svarar Kore-eda nej.
– Men om det faktiskt vore möjligt att få tillbaka någon på det här sättet så skulle jag nog snarare tänka på mina föräldrar, särskilt min pappa, eftersom jag känner att jag aldrig riktigt fick något avslut i den relationen, säger Kore-eda och börjar le.
– Fast experimentet förmodligen inte skulle sluta särskilt lyckligt. Vi skulle antagligen bara bli osams igen. Så kanske är det bättre att låta bli.
Hirokazu Kore-Eda
Född 1962 i Tokyo. En av Japans mest kända och internationellt renommerade regissörer.
Tog examen i kreativt skrivande vid Wasedauniversitetet innan han började göra tv-dokumentärer, bland annat om den taiwanesiske regissören Hou Hsiao-hsien.
Fick sitt internationella genombrott med långfilmsdebuten ”Illusioner” (”Maborosi”) 1995, där en ung änka försöker förlika sig med att hennes man begick självmord.
Har tävlat om Guldpalmen i Cannes åtta gånger – vann Guldpalmen 2018 för ”Shoplifters”, jurypriset för ”Sådan far, sådan son” 2013.
Övriga filmer i urval: ”Efter livet” (1998), ”Barnen som inte fanns” (2004), ”Still walking” (2008), ”Efter stormen” (2016), ”The truth” (”La vérité”) (2019).
Aktuell: ”Sheep in the box” som har svensk biopremiär den 20 november.
Hans senaste film, mangadramat ”Look back”, tävlade om Guldlejonet i Venedig tidigare i höstas och har svensk premiär under 2027.



