Offentliggör utskrifterna från rösträkningsmaskinerna. Det kravet ställde vänsterregeringarna i Brasilien och Colombia på Venezuelas valmyndighet efter att den utsett Nicolás Maduro till segrare i presidentvalet i juli – trots alla visste att han förlorat.
Men det var aldrig aktuellt. Varför erkänna fusket? I veckan bekräftade högsta juridiska instans valresultatet. Maduro kommer att vara president till 2031.
Den senaste månaden har polis och paramilitär slagit ner stora folkliga protester. Oppositionsledarna – de egentliga segrarna – har hotats med fängelse.
Venezuela har varit en diktatur i ett decennium. Att det över huvud taget fanns hopp om ett demokratiskt val berodde på att landet också befinner sig i en ekonomisk och humanitär katastrof. Hyperinflationen är knäckt, men via en djup depression. Behovet av hjälp utifrån är omfattande. Regimen hoppades tillskansa sig sådant genom att arrangera fria val – men viktigare för Maduro var, föga oväntat, att behålla makten.
Konsekvenserna av fusket blir stora. Åtta miljoner venezolaner har flytt landet det senast decenniet, skapat en migrationskris som gjort avtryck i hela närområdet och som också känns av i USA. Nu uppskattas ytterligare en miljon människor kunna lämna.
Maduro, med sina kopplingar till Moskva och Peking, ger ansikte åt vår tids stora konflikt. Den står inte mellan socialism och kapitalism. Utan mellan demokrati – där höger och vänster konkurrerar och kompromissar – och diktatur.
Att Maduro alls lyckats hållas sig kvar vid makten så här länge är tack vare Vladimir Putin, Xi Jinping och diktaturen i Havanna. Det senaste decenniet har han tagit till valfusk, brutalt slagit ner stora protester och lett Venezuela allt längre in i ekonomisk och social ruin.
Moskva och Peking har delat ut fördelaktiga lån när ingen annan velat ge dem, och erbjudit skyddande röster i FN. Kubanska agenter har hjälpt till att säkra militärens lojalitet genom att hålla ett öga på opålitliga officerare.
Ändå har landet varit något annat än Ryssland, Kina och Kuba: Det har existerat en öppen opposition som hoppats åstadkomma förändring via valurnorna. Att den vägen är stängd nu är uppenbart för alla. Förtrycket kommer bli hårdare, Venezuela bli mer likt fullblodsdiktaturerna.
Finns det någon ljuspunkt? Möjligen om vänsterpolitiker som Brasiliens Lula da Silva och Colombias Gustavo Petro – två demokratiskt valda ledare som ofta varit villiga att se mellan fingrarna på den ideologiska fränden Maduros övertramp – till slut tvingas bekänna färg.
Maduro, med sina kopplingar till Moskva och Peking, ger ansikte åt vår tids stora konflikt. Den står inte mellan socialism och kapitalism. Utan mellan demokrati – där höger och vänster konkurrerar och kompromissar – och diktatur.
Läs också:
Martin Liby Troein: Har Demokraterna knäckt Trumpkoden – eller kommer det här att sluta som för Clinton 2016?
Martin Liby Troein: Det var i Venezuela populistvågen startade – på söndag kan den brytas där
