För en tid sedan hamnade jag i ett livligt samtal med en elvaårig flicka. Det kretsade kring Harry Potter, hans enträgna kamp mot Lord Voldemort och om huruvida professor Snape var den ärrade pojkens nemesis, eller skyddsängel. Elvaåringens åsikter var många. Arg var hon också, inte minst över dödsfallen som inträffar inför, och under, det stora och slutliga trollkarlskriget i vilket J K Rowling låter sin berättelse om den föräldralösa trollkarlspojken och hans vänner kulminera. När jag frågade elvaåringen vilken av böckerna i JK Rowlings serie om Harry Potter som hon gillade bäst var hennes svar, helt sonika, en motfråga.
”Finns det böcker – också?”
Det visade sig att hon bara hade sett filmerna, rentav plöjt dem. Frågan var därför mycket rimlig. Ingen hade berättat för henne om böckerna, som är filmernas förlagor. Att också ett så ofantligt bästsäljande författarskap som den brittiska författaren J K Rowlings kan gå ett barn förbi säger någonting om hur (barn)litteraturen i dag tenderar att hamna i skymundan, allt medan skärmarna fått en närmast suverän position som kulturförmedlare – även bland vuxna. Parallellt talar de senaste Pisa-undersökningarna sitt tydliga språk. Svenska barn läser inte bara allt mindre, de har också blivit sämre på att läsa (SVT, 22/4, 2024). Och varför skulle de inte bli det? Även deras vuxna läser mindre.
Det ekosystem som är barnlitteraturens – och därmed också den livsviktiga läsningens – har under lång tid urholkats. Detta trots att förmågan att kunna läsa och skriva i grunden är en demokratifråga, vilket författaren Martin Widmark så förtjänstfullt redogjorde för i DN (23/7, 2024). Visst finns det lovvärda satsningar på barns läsning, lägg därtill alla eldsjälar på folkbiblioteken, i klassrummen, på barnboksförlagen och vid ritborden. Ändå går det inte att bortse från det faktum att många elever fortfarande saknar tillgång till ett bemannat skolbibliotek nu när skolorna åter slår upp dörrarna efter sommarlovet. Parallellt har antalet barnboksrecensioner i svenska tidningar blivit allt färre, vilket i praktiken betyder att det kritiska och levande samtalet om barnbokens särart och möjligheter delvis tystnat – eller bara förs av en liten, snart utrotningshotad skara.
De dagstidningar som bedriver en initierad och återkommande kritik av barnlitteratur på sina kultursidor är numera skrämmande få. Detta trots att det kom ut nästan 2 200 barn- och ungdomsböcker 2023 (enligt Barnboksinstitutets statistik) och behovet av urskiljning därmed bara blivit ännu större. Som barnbokskritiker har man också ett närmast unikt uppdrag. Inte bara ska man föra ett kvalificerat samtal om själva verket, man ska också stå på barnläsarens sida. Hålla liv i det som bilderbokskritikern Stina Nylén kallat för ”den dubbla blicken” (Tecknaren, nr 4, 2018). Läsa som en vuxen, men också som ett barn.
Vid månadsskiftet väljer även tidningen Sydsvenskan att lägga ner sin fasta barnbokssida för att i stället ägna sig åt en bredare, mer flexibel bevakning av barnkultur. En som också är tänkt att innefatta bland annat film, musik, konst, tv och Tiktok. Lovvärt på papperet, absolut. Så länge det blir mer av allt. För en nedläggning av en återkommande och öronmärkt sida för barnlitteratur är det ju likaväl. Och därmed en symbolhandling, som rimmar illa med att vi alla måste slå vakt om barnlitteraturen – och ge boken den plats den faktiskt förtjänar.
Läs mer om barnböcker och mer av Alexandra Sundqvist
