”Sluta tjata om makt och börja tala om litteratur” vädjade GP:s litteraturkritiker Mikaela Blomqvist till författaren och skribenten Sofia Lilly Jönsson som problematiserat maktkonsolideringar och kotterier i litteraturvärlden (Aftonbladet 24/6). Frågan om vad det innebär att ha makt ”har aldrig intresserat mig särskilt”, skriver Blomqvist vidare.
Det är ett ovanligt yttrande för att förekomma på en svensk kultursida där den franske sociologens Pierre Bourdieus symboliska och kulturella kapital ofta fungerat som stående analysredskap.
Jag tänker på det när jag läser Björn Werners ärtiga spaningstext (SvD 25/8) om att kulturkvinnor nu tar sig betydligt yngre män. En rad exempel ges, däribland Caroline Ringskog Ferrada-Noli, Hannah Widell, Camilla Läckberg och Little Jinder. Sistnämnda svarar med klädsamt lugn på Instagram genom att föreslå att Grammis återinför kategorin Årets Man och ger priset till henne.
En analys som dragen till sin spets gör relationer till ett nollsummespel
Werner beskriver skiftet – som, om det nu stämmer, är spännande – som en seger för jämställdheten. Han lyfter också fram en gemensam nämnare för kvinnorna med yngre pojkvänner: makt, kulturell eller ekonomisk. Och utnämner sig själv och andra medelålders män till förlorarna, en position som medelålders kvinnor länge beklagade sig över.
Det är en analys som dragen till sin spets gör relationer till ett nollsummespel. Werner är långt ifrån ensam om ett betrakta kärleksrelationer med binära glasögon. Han har sällskap av bland andra sociologen Eva Illouz som i flera uppmärksammade böcker, som nu visserligen har några år på nacken, tvärtom pekat på mäns överläge på det hon kallar en relationsmarknad styrd av utbud och efterfrågan.
Makt spelar onekligen en roll i relationer. Av Björn Werner – eller Eva Illouz, för den delen – kan man dock få intrycket att makten innehar själva huvudrollen. Det är en rätt sorglig inställning, fast förståelig. Kulturskribenterna och akademikerna har – som Mikaela Blomqvist ofta påpekat – att förhålla sig till teorier och argument, och sådana struntar kärleken blankt i.
Läs fler texter av Sandra Stiskalo
