Anders Carlberg (DN 7/8) beskriver den svåra situationen för svenska judar och Israel efter den 7 oktober. Den israeliska historikern Yuval Noah Harari har liknat Israels beteende under premiärminister Benjamin Netanyahu vid ett Simson-komplex. Bibelns Simson var fången i just Gaza och valde – förblindad av skador och hämndbegär – att offra sitt eget liv för att döda filistéerna, det folk som anses ha gett sitt namn åt Palestina.
Det är av högsta vikt att som Carlberg skriver stödja kravet på vapenvila, de israeliska protesterna mot kriget och arbeta för en politisk lösning på konflikten. Samtidigt finns en tendens, som Carlberg verkar ansluta till, att se det som många anser vara ett pågående folkmord som problematiskt primärt på grund av hur det påverkar Israel och judar.
Politikers selektiva omsorg om judar är aldrig långt från förakt. Det göder den gamla bilden av judar som en privilegierad grupp som av någon anledning åtnjuter maktens gunst
Kampen mot antisemitism måste föras parallellt med kampen mot alla former av rasism och diskriminering, men det Carlberg beskriver som ett svenskt ”grundmurat avståndstagande mot antisemitism” kan också vara kontraproduktivt.
Alice Teodorescu Måwe, som profilerat sig mot ett förbud för koranbränningar, menar att svenska judar är tryggare i Israel än i Sverige. Detta är – förutom att det är fel i sak – inte en gåva utan ett svek mot judar och alla minoriteter som den svenska staten har att skydda.
Politikers selektiva omsorg om judar (och den pro-israeliska opinionen inom den judiska gruppen) är aldrig långt från förakt. Det göder den gamla och farliga bilden av judar som en privilegierad grupp som av någon anledning åtnjuter maktens gunst, samtidigt som det befäster en koppling mellan judar och Israel som skulle hållas för antisemitisk om den inte vore pro-israelisk.
Carlberg talar med rätta om vikten av ”allas lika rättigheter” när det gäller svenska judars och andra minoriteters väl och ve. Att denna princip inte gäller i Israel och Palestina är inte en produkt av senare års ”nationalistisk extremism”. Ur Carlbergs och många andras perspektiv startade Hamas det pågående kriget.
Frågan är dock vad fred betyder för de människor i Gaza som till största del fördrevs dit av Israel 1948, invaderades första gången av Israel 1956 och har levt under ockupation sedan 1967. Gazas befolkning har levt och dött under en inhuman blockad sedan 2007 och utsatts för ett antal ”operationer” vars eufemistiska namn som ”Sommarregn” (2006), ”Gjutet bly” (2008–2009) och ”Skyddande kant” (2014) inte kan dölja den systematiska förstörelse av liv och infrastruktur som nått nya höjder efter 7 oktober.
Demonstranterna delar övertygelsen att det som är fel när det gäller andra folk även är fel när det gäller palestinier och att en nation som förtrycker en annan nation aldrig kan vara fri
Protesterna mot Israel är resultatet av en mångårig organisering för palestinska rättigheter som eskalerat i takt med det israeliska våldet. De bärs upp av palestinier vars familjer och släkter utplånas i Gaza men involverar även en lång rad aktivister och grupper, däribland judar och judiska israeler, som alla har olika erfarenheter av rasism, förtryck, folkmord och kolonialism.
De delar övertygelsen att det som är fel när det gäller andra folk även är fel när det gäller palestinier och att en nation som förtrycker en annan nation aldrig kan vara fri.