”Shayda” är ett lyckat debutdrama om kvinnlig frigörelse

Drömmen om det nya landet blir inte riktigt som Shayda (Zar Amir Ebrahimi) tänkt sig. Efter att hon och hennes man lämnat Iran för studier i Australien blir han allt mer kontrollerande och våldsam. Till slut tvingas hon och deras sexåriga dotter Mona ta sig till ett skyddat boende. Det visar sig snart att det nya livet som ensamstående mor är precis lika isolerat som att vara gift. Makens ovilja att gå med på en skilsmässa gör henne till en osalig ande, fast mellan två världar. Den sociala kontrollen i den persiska matbutiken och när den iranska diasporan samlas för sina högtider tycks göra det omöjligt för henne att gå vidare.

Den senaste tiden har det florerat klipp på nätet som visar mammor som dansar följt av texten: ”Mammors välbefinnande är en förutsättning för att barn ska utvecklas i en positiv riktning.” Men ibland handlar det som bekant lika mycket om förmågan att låtsas inför barnen vilket är vad ”Shayda” skildrar. Det deppiga radhus de förpassats till i utkanten av Melbourne drivs av eldsjälen Joyce vars jobb det är att hålla de inhysta kvinnorna under armarna så att de i sin tur ska orka vara emotionella krockkuddar för sina barn. När Shayda stängs ute från sitt kulturella sammanhang skrapar hon ihop ett eget nyårsfirande (Nowruz), tillsammans med dottern dansar hon till iransk musik i vardagsrummet och trots att det inte längre finns något att le åt drar hon på smilbanden för sin dotters skull.

Alla som sett Ali Abbasis ”Holy Spider” vet förmodligen redan vilken enorm skådespelare Zar Amir Ebrahimi är (hon fick även priset för bästa kvinnliga skådespelare i Cannes för den rollen). Hennes sätt att registrera sin omgivning, vänta in sina motspelare och därefter reagera utstrålar integritet. Precis som den franska skådespelerskan Marion Cotillard bär hennes väna uppenbarelse på en sällsynt inre kraft som får oss som publik att slappna av. Det räcker med att se in i Zar Amir Ebrahimis uråldriga blick för att veta att den här lejonmamman kommer att göra sitt yttersta för att skydda sitt barn.

När myndigheterna ger pappan umgängesrätt med dottern skruvas intensiteten upp och genom dottern Monas blick på sin pappa får vi de sista pusselbitarna till Shaydas liv innan uppbrottet. Regissören Noora Niasaris film, som bygger på egna barndomsminnen och utsågs till årets australiensiska Oscarsbidrag, är heller inte rädd för att nyansera berättelsen. Det är ingen romantisk bild hon målar upp av det ofrivilliga kvinnokollektivet, här finns trots allt kvinnor med olika bakgrund vilket såklart innebär att de kan vara offer och rasister samtidigt. ”Shayda” är inte på intet sätt de stora gesternas drama men likväl en lyckad debut om en kvinnas kamp för självständighet i en värld utan skyddsnät.

Se mer. Tre andra filmer av regissörer med iransk bakgrund: ”The Apprentice” (Ali Abbasi, 2024), ”Son of the mullah” (Nahid Persson, 2023) ”Motståndaren” (Milad Alami, 2023).

Läs andra film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Wanda Bendjelloul.