Hej Peter Jöback och Ola Salo!
Jag skriver till er ett halvår efter att min mamma Gerd gått bort i alzheimer. Hon blev 75 precis som sin pappa som också dog i tidig demens. Hon överlevde alla sina fyra storasyskon som inte nådde 75-årsdagen.
”Nu är det bara jag kvar”, brukade mamma säga, ibland förtvivlat sorgset, ibland lugnt konstaterande.
Vi firade henne med champagne på äldrehemmet ett drygt halvår innan vi sade hejdå. Det var första gången hon drack champagne för att fira sig själv, det gjorde hon nästan aldrig.
Mamma Gerd var mest av allt mamma men också en kommunal lokalvårdare som stolt bonade matsalsgolv och skurade toaletter så rena att de aldrig luktade kiss.
Jag skriver nu till er lagom när gravstenen ristats och hon snart ska få vila med sin mamma, pappa och syster på Asplunds vackra kyrkogård i Oxelösund.
Jag vill berätta hur viktiga ni var för mamma de sista åren i livet. Hon pratade med er varje dag. Mer än hon pratade med mig och min syster. Hon hade en urklippt bild av er som hon fått inplastad på dagverksamheten när de förstod att hon släpade premiärbilden hon rivit ur en veckotidning, varthelst hennes rollator rullade. Ni var så fina och glada att hon inte kunde släppa er ur syne, hon ville leva i ert varma och trygga sällskap.
Hon pratade med er även när jag var med och berättade då att: ”Det här är min dotter, Jessica, hon bor i Stockholm och är här med prinsesstårta.” Ibland när hon blev trött på mitt pladder vände hon sig till er i stället, tyckte att ni var betydligt roligare än jag.
Någon gång försvann ni och var borta i flera veckor. Både jag och vårdpersonalen letade desperat efter er. Till slut återfanns ni bland lakanen i linneskåpet, mamma var bra på att både gömma och glömma. Alla var oerhört glada och lättade när ni återfanns, det betydde mycket för mammas trygghet.
Jag vill tacka er för att ni var en viktig del av min mammas sista tid i livet. Jag vet inte riktigt om hon brydde sig så mycket om er musik, men era glada ansikten på en bild ur en skvallertidning var mammas boj i bukten och trygga punkt när allt annat snurrade och kändes mörkt och svårt.
Ett leende kan lindra den tyngsta av sorg. Det är det bästa vapnet vi har och jag hoppas ni orkar sprida det vidare och att livet ler tillbaka på er.
Alla varmaste tack!
Läs fler kåserier, till exempel Jessica om att samla på oavslutade projekt.
