Berättelsen om en förlorad son blir brutal och vacker scenkonst

Ett genomskinligt draperi sänker sig ner från den väldiga takhöjden över Orionteaterns scen. Det skiftar i transparens med ljuset, ser ibland ut som suddig plast, ibland som ett tunt nät eller en klar hinna. Där bakom skymtar entrén från gatan utanför med sin verklighet och sin linjära tid, här innanför befinner sig Peters pappa vid den punkt han ständigt cirklar kring.

Titeln på pjäsen, och boken av författaren, dramatikern och regissören Dmitri Plax som den bygger på, är en textbild av situationen. Först finns Peter, sedan kommer en punkt där han slutar finnas men tiden tydligen fortsätter. Men det går inte hans pappa med på: ”Jag har en uppgift. Jag måste stoppa tiden.”

Han vet att det är omöjligt, men allt annat är också omöjligt efter den stunden då hans 16-åriga son blev mördad av en jämnårig kamrat. Tiden går nu i cirklar eller parallella lager, består av minnen av samtal med sonen genom barndom och tonår. Från godnattsagor, tjafs, trötthet och tusen frågor till diskussioner om politik och musik. ”Peter. Tid” är framför allt en skildring av oändlig kärlek.

Boken kom ut 2020 och jämfördes med sorgeverk av Joan Didion och Nick Cave. På väg mot Jacob Hirdwalls uppsättning tänker jag på ett par teaterupplevelser från början av året, som Riksteaterns ”Jag tror det är vår därute” och ”Lille Eyolf” på Dramaten, om den obegripliga förlusten av ett barn, och på teatern som ett rum för det som inte går att förstå.

Här tar Hirdwalls scenbearbetning och regi fasta på hur teaterns både flyktighet och kvardröjande blir en vacker omfamning av en berättelse om att vilja stanna tiden. Scenkonsten är så påtaglig och närvarande när vi är mitt i, sedan är nuet förbi. Men upplevelsen finns ju kvar i oss? Det är en gåta som också skådespelaren Andreas Liljeholm använder för att ladda sitt gestaltande av pappan. Han växlar mellan lekande lätthet och tungt sänke.

Boken låter sig öppnas av teatern, texten vänds mot publiken. Vi är alla här innanför draperiet tillsammans med Peters pappa. En öppnande funktion finns även i den musikaliska förhöjningen av texten. Kent Olofssons komposition är skev och skör, mullrande och ljus, Fredrik Malmberg pianoackompanjerar känsligt Eleonora Poignants, Elin Lannemyrs, Love Tronners och Simon Bergvides sång – en kör av röster i berättelsen.

Peters frånvaro är ständigt närvarande. Pappan rör sig trevande mellan vardagsting som kylskåp, tvättkorg, cykel. Skalar en mandarin, lägger klyftor i två högar och ser plötsligt förvånad ut över att sonens hög inte är uppäten. ”Peter. Tid” är brutal, vacker och drabbande.

Läs mer:

Jacob Lundström: Här är tio föreställningar att se fram emot i höst

Läs fler texter av Maina Arvas och fler texter om aktuella föreställningar.