När jag flyttade till Berlin frågade en bekant om jag talar tyska.
– Ja. Jag har ju läst tyska i skolan, svarade jag.
– Det har jag med. Men jag har aldrig talat det. Alla tyskar talar ju engelska nuförtiden, svarade hon.
Den som har rört sig utanför Berlin – rättare sagt utanför expatbubblan i Berlin – vet dock att frasen ”alla tyskar kan engelska” är amerikaniserade svenskars önsketänkande.
Jag nämnde i en krönika att jag jobbar på min skoltyska, och fick då ett läsarmejl med frågan varför jag blivit korrespondent i Berlin. Borde jag inte hålla mig till ryska och ukrainska om jag bara talar skoltyska?
Läsaren verkade uppfatta ordet ”skoltyska” som ett tecken på att man inte riktigt kan språket. En stor missuppfattning.
Alla som har läst tyska i Finland på 1980-talet och början av 1990-talet vet att våra tyskalärare kunde sin sak
När jag flyttade till Ukraina hade jag de facto ingen riktig grund i ukrainska språket, annat än att jag hade lyssnat passivt en längre tid. Jag tog en intensivkurs på tio dagar i Lviv och sedan bara talade jag ukrainska i varje tänkbara sammanhang. Det hjälpte naturligtvis att jag kan ryska, eftersom grammatiken och idiomerna liknar varandra.
Men tyskan är något annat – där har jag en grund från skolan. Och alla som har läst tyska i Finland på 1980-talet och början av 1990-talet vet att våra tyskalärare kunde sin sak. Precis som de kunde i Sverige, under den tid tyskan fortfarande var ett språk man läste allmänt i både Sverige och Finland. Det fanns en enorm kompetens på området.
När jag började med tyskan i åttan svepte vår lärarinna in i klassen med rött läppstift och elegant kjol och började oförväget drilla oss i aus, bei, mit, nach, seit, von, zu. (Efter de här prepositionerna ska det vara dativ.) Hon lärde oss sånger och ramsor för att komma ihåg verbböjningar och hon förväntade sig att vi entusiastiskt skulle tralla ”ich bin, du bist, er sie es ist”. Sången hördes ända ut i korridorerna.
Nej, det är inte genom att sjunga verbramsor som jag tar mig fram i Berlin. Men jag har fortfarande hjälp av de här glosorna – de sitter i mitt bakhuvud, som en liten tysk bastion. Tyskan är ett språk så nära svenskan att bara man har kommit upp till en viss nivå kan man faktiskt nästan alltid förstå nästan allt. Och i muntligt tal går det dessutom ofta att fuska och skarva lite. (Varning: Fungerar tyvärr inte alltid.)
Jag låter som en finlandssvensk som har lärt sig tyska i skolan, och det går hur bra som helst
Det finns i dag ett förakt för traditionell språkinlärning där man satsar på grammatiken. Men faktum är att även om muntliga kunskaper är viktiga så går det inte att förstå ett främmande språk utan att ha ens ett litet hum om hur det är uppbyggt.
Det fick jag av min finländska skola, men det betyder inte att jag låter som Schiller. Jag låter som en finlandssvensk som har lärt sig tyska i skolan, och det går hur bra som helst.
Min fjortonåring håller som bäst på att lära sig tyska, och ett av våra sätt att öva hemma är att titta på tyskspråkiga Netflixdokumentärer. Den senaste handlade om anakondan.
”Ihre Waffen sind nicht ihre Zähne. Ihre Waffe ist ihr gesamter muskulöser Körper” (Deras vapen är inte tänderna utan hela den muskulösa kroppen), viskar berättaren dramatiskt medan anakondan glider ner i en sydamerikansk flod.
– Märker du hur lika tyskan är svenskan? utropar jag entusiastiskt. Waffe – vapen. Körper – kropp. Om man lyssnar lite så märker man hur nära…
– JAJA mamma, men nu vill jag lära mig om anakondan!
Här kan du läsa fler texter av Anna-Lena Laurén.
