Teamet runt Anna Beck tog en avstickare till Clichy-sous-Bois i utkanten av Paris mellan världscuptävlingarna i Belgien och Italien i maj. För att få en första närkontakt med banans två rejäla backar.
På plats under Paralympics i Paris har de också valt att göra den långa resan från deltagarbyn för att träna på banan.
– På andra internationella tävlingar så tävlar Anna enbart i sin klass (C3) och där har hon vunnit alla världscuptävlingar de senaste två åren. Här kör vi med två andra klasser (C1 och C2) som kör med faktor (tidsavdrag) och vi visste att det skulle bli oerhört tufft att köra om medalj här, men det lyckades ju – dock med tre tiondelars marginal, säger en glad förbundskapten efter att Anna Beck kört hem ett brons.
De hade identifierat de sista tre kilometrarna av den 14,2 kilometer långa tempobanan som en nyckel.
Michael Lindgren stod som siste tidtagare.
– Där hade hon en sekund upp till trean, så hon vände ju på det här de sista kilometrarna.
– Det är ju en rätt tung backe, den sista upp här – där man verkligen kan göra saker, och när man kommer upp här på platten så kan man växla fart.
Efter målgång berättade Anna Beck själv att hon kände sig helt slut när hon kom till den sista backen.
– Det var bra coachning från Philip (Lindau, tränare) i bilen. Vi kör ju radiokommunikation med Anna hela vägen, och vi visste att om hon låg efter eller det var tajt där så fanns möjligheten för henne att göra något, berättar Lindgren.
Trots trötta muskler tog den svenska cyklisten in Lindaus rop om att köra allt vad hon hade i den där tunga sista 850 meter långa stigningen, för under den sista platta kilometern in mot mål hade hon vittring.
– Jag såg att jag tog in på tjejen som kom fyra, så jag tog henne i sista kurvan och det var så skönt att gå i mål före henne, säger Anna Beck.
Läs mer:
Anna Beck tar Sveriges första medalj i Paralympics: Ett löfte till min cancersjuke bror
