Historiens groteska övergrepp genljuder i Frida Orupabos gestalter

Vem är hon, den unga kvinnan i Frida Orupabos papperscollage ”Big girl II”? Egentligen bara en jättelik klippdocka, hopsatt av mindre bitar från flera olika kroppar. Ändå framstår hon som en individ, gestaltad genom lager av uppförstorade utskrifter synligt sammanfogade med påsnitar och monterade på metall. Vilket snabbt blivit Orupabos kännemärke. Bilder av människor, svarta som hon själv, hämtade från nätets outtömliga bildbank.

Kvinnans bara överkropp är delvis täckt av hårsvallets mättade svärta, och händerna tycks vilja visa fram de effektfullt vita byxorna, formklippta ur en bild av ljusflimmer. Pappersbenen med skorna viker sig mot golvet i Bonniers konsthall, riktade åt samma håll som i forntida egyptisk konst.

Orupabos collage har en säregen materialitet och jag blir stående framför den fragmentariska figuren, kan inte släppa hennes blick som möter min. Den är outgrundlig, samtidigt uppgiven och vädjande – blicken gör henne levande.

Ögon som betraktar betraktaren återkommer i många av Orupabos elektrifierade verk, som samtliga är gjorda specifikt till utställningen. Ögon stirrar ut från vardagliga föremål som en kam, en galge eller en skivstång och förvandlar dem till utmanande tingestar, laddade av förtvivlan och vrede.

I pressmaterialet refereras till den feministiska teoretikern Bell Hooks text ”The oppositional gaze”, som bland annat berättar om att slavar inte fick se sina ägare i ögonen. Uppenbart finns ett motstånd till historiens groteska övergrepp i Orupabos verk, som kretsar kring frågor om makt, svart kvinnlig identitet och rasismens efterverkningar i dag. Hon är född i Norge 1986, utbildad socionom, och detta är hennes första större separatutställning i Sverige.

Och nog känns det att Orupabo prövar lite olika rumslösningar i Bonniers inte helt lätta utställningssalar. Men det måste man väl få göra som ung konstnär. Fast när hon blandar ut det förtätade uttrycket i sina bildobjekt med stora uppblåsta fotografier, blir det mer som utfyllnad i olika hörn av konsthallen. Även den rumsavskiljande ridån ”Her” är tematiskt sammanhållen men övertydlig, med sin närbild av ett ansikte upprepat till ett mönster.

Då är det flerdelade verket ”Of course everything is real” i ett långsmalt sidorum mer mångbottnat. Ögonen, näsan och munnen flyter där ihop till ett självlysande kranium, som tycks sväva i det annars mörklagda genomgångsrummet. Är det en dödskallegrotta eller ett återerövrande av den rasistiska stereotypen ”blackface”? Möjligen både och. Hur som helst är det en påminnelse om att besökaren här beträder minerad mark.

Bäst fungerar ändå Orupabos berättande i konsthallens inre sal. Det är där ”Big girl II” återfinns och interagerar med sin jämnstora medsyster. De blickar ut över en hemlik miljö, med en utprintad trosa, en sko och ett hus. Strax intill bilder där en svart kvinna städar och en annan sjunger. Eller om hon, kanske mamman, vrålar ut sin ångest? För i en otäck videosnutt bredvid penetrerar ett finger en kvinnas underliv.

Och om och om igen genljuder härinne en ung kvinnas röst från en annan videomonitor: ”Jag är deprimerad, har ingen sinnesro.” Det är kusligt, och lätt att förstå varför.

Läs mer: ”Jag gör collagen för att hålla mig mentalt stabil”

Läs mer om konst på dn.se