Det är regeringens segaste veteran som nu hoppar av. Billström är en långvägare från ett helt annat moderat universum, den tid när partiet vann valet 2006 genom att kasta sin högerhistoria överbord och stöpa om sig till Nya Moderaterna. Fredrik Reinfeldt skåpade ut Göran Persson och kunde efter tolv år i opposition flytta in i Rosenbad med sin skapelse Alliansen.
Billström var med från början och fick alla regeringars svåraste jobb: Det som migrationsminister. Han drogs genast in i en kris men krisen handlade inte om invandringspolitiken utan om hans egen personliga vandel. Billström visade sig vara en av de tre nyutnämnda statsråd som inte betalt sin tevelicens eftersom han ”inte tyckte att SVT producerade några bra program”. Billström betalade i efterskott och duckade intervjuer, kanske var det därför han kunde fortsätta medan de två kvinnliga kollegorna avgick. Det muttrades om att kvinnor och män behandlas olika.
Under sina åtta år med Reinfeldt uppträdde Billström med samma formella och korrekta stil som utmärkt hans två år som utrikesminister. Då som nu har han varit skicklig på att parera svåra frågor från motståndare och journalister även om retoriken ibland uppfattats som något repetitiv. Men i debatter kunde han byta skepnad och uppträda som slugger.
Som migrationsminister ledde Billström hårda förhandlingar med Miljöpartiet. Reinfeldt och Billström ville dra Miljöpartiet bort från Socialdemokraterna och samtidigt få liberala regler om arbetskraftsinvandring. Det lyckades Billström med men gjorde ingen hemlighet att han önskat en stramare flyktingpolitik.
Vid ett tillfälle tillrättavisades Billström offentligt av sin statsminister för sitt sätt att uttrycka sig om flyktingar som ”volymer”.
I likhet med Ulf Kristersson hade Tobias Billström inga problem att följa med när partiet återigen svängde och övergav den Reinfeldtska politiken. Efter en period som vice talman fick han en central roll som Moderaternas gruppledare i riksdagen. När Ulf Kristersson tvärvände i synen på Sverigedemokraterna var Billström en av hans främsta vapendragare.
Ändå trodde ingen att Tobias Billström skulle bli just utrikesminister. Hans erfarenhet av utrikespolitik var om inte obefintlig så högst begränsad. Vi var många som studsade på Billströms namn när Ulf Kristersson drog sin första ministerlista.
Billströms tid i utrikesdepartementet kan sammanfattas i tre ord: Nato, Ukraina och Gaza.
Hans och regeringens optimistiska förhoppningar om en snabb Nato-förhandling med Turkiets ledare Erdogan grusades och vägen in i Nato kantades av förseningar och förödmjukelser. Billström lyckades till sist men i det läget var känslan snarare en suck av lättnad än den stora politiska framgång som regeringen hoppats hösta in.
När Israels svar på Hamas attacker 7 oktober utvecklades till ett förödande krig utan synbart slut fick Billström mycket kritik för sitt sätt att ta Israel i försvar. Som Sveriges röst i EU har Billström inte tillhört de utrikesministrar som velat skärpa tonen mot Israel.
I Ukrainafrågan har Billström representerat ett Sverige som velat tillhöra de ivrigaste i EU-klassen och haft brett stöd i den svenska politiken för det. Tobias Billström har inte, som en del av sina europeiska kollegor, behövt försvara det ökade stödet till Ukrainas militära försvar.
Det är oklart vad Tobias Billström ska göra i fortsättningen men statsministern antyder att det handlar om ett jobb i näringslivet. Om Billström ska arbeta för företag där hans kunskaper om svensk utrikes- och säkerhetspolitik kommer till användning kan vi få en ny debatt om det lämpliga i att ministrar omvandlar sina unika – ibland hemliga – kunskaper till lönande arvoden.
Läs mer: Utrikesminister Tobias Billström lämnar politiken
Läs mer av Tomas Ramberg här.
