Gång på gång under EU:s framväxt har Tyskland öppnat sin nationella kassakista eller på andra sätt bidragit till att lösa unionens många kriser. Europas största och starkaste stat har fungerat som ett slags lojal borgensman för hela EU, men utan att brösta sig särskilt mycket över det.
Det handlar inte om att Tyskland är bättre än alla andra. Men sedan 1950-talets slut har landets europeiska tillhörighet varit en självklar utgångspunkt för tysk politik, och förklaringen är historisk. Efter landets ansvar (och skuld) för världskrig och folkmord blev europeiskt samarbete ett sätt för Tyskland att behandlas och bli ett land som alla andra.
Politiken utformades av Västtysklands förste kansler Konrad Adenauer, som var kristdemokrat och federalist. Han var övertygad om att Europa behövde mer enhet och att Tyskland efter Hitler skulle bli en del av ett europeiskt ramverk, också för att kunna försvara sina egna intressen utan att begränsas och kontrolleras av andra.
Adenauer svarade därför omedelbart ja på den franske utrikesministern Robert Schumans fråga om Tyskland tillsammans med Frankrike ville inleda ett nytt slags europeiskt samarbete. Efter några år övertygades också de tyska socialdemokraterna om betydelsen av europeisk integration. Deras parti SPD, som hade röstat nej till den europeiska kol- och stålunionen, ändrade sig, sade ja till EEG och blev minst lika EU-vänliga som kristdemokraterna.
Men ingen hade glömt det som hänt. För att inte provocera övriga medlemsländer alltför mycket har Tyskland därför ända från början försökt lägga band på sin styrka.
Krav på att andra ska tala tyska har till exempel ansetts otänkbart. Tyskar använder engelska och franska i unionens korridorer utan att knorra, medan Frankrike fortfarande inte kan tänka sig att överläggningarna i EU-domstolen sker på något annat språk än franska. Så det får alla andra försöka lära sig.
I en undersökning som publicerades före sommarens EU-val svarade bara 29 procent av tillfrågade tyskar att medlemskapet i unionen innebar fler fördelar än nackdelar.
Att verka för och inom EU utan att slå alltför hårt på den nationella trumman har blivit en framgångsrik tysk paradgren. Tyskland har alltid velat ha ordning och reda i ekonomin, men ändå ofta gått med på nya EU-utgifter om det ansetts vara nödvändigt för att hålla ihop samarbetet.
Nutida exempel är Angela Merkels vändning under eurokrisen (när Grekland fick krisstöd, trots alla försäkringar om att euroländerna skulle stå för sina egna skulder) och flyktingkrisen (när Tyskland öppnade sina gränser för de flyktingar som mot sin vilja hölls kvar i Ungern). Priset var högt, men Merkel satte stopp för skeenden som mycket väl hade kunnat leda till unionens söderfall.
Sittande förbundskansler Olaf Scholz har en betydligt svagare position i Europa än Merkel, men står för en liknande EU-politik. Efter inledande vankelmod rörande militärt stöd till Ukraina gav han grönt ljus för sådana leveranser och landet ligger nu på andra plats (efter USA men före Storbritannien) på listan över världens bidragsgivare. Tysklands samlade militära hjälp till Ukraina (10,24 miljarder euro) är för närvarande mer än tre gånger så stor som Frankrikes (3,04 miljarder euro) och stärker på så sätt hela EU i en avgörande fråga.
Men nu verkar det som om Tyskland har börjat tröttna på att vara ett slags garant för EU:s överlevnad. I så fall står vi inför ett oroväckande skifte i europeisk politik.
Tyska medborgare har brukat vara EU-positiva, men i den senaste barometern har landet halkat ned en bra bit under mätningens mittpunkt. Och i en undersökning som publicerades före sommarens EU-val svarade bara 29 procent av tillfrågade tyskar att medlemskapet i unionen innebar fler fördelar än nackdelar.
Det växande missnöjet med EU är säkert en del av förklaringen till valframgångarna för högerextrema AFD och Sahra Wagenknechts vänsterpopulister, men en del politiker som företräder traditionella partier tycks också förhålla sig till EU på ett nytt sätt.
Nu verkar det som om Tyskland har börjat tröttna på att vara ett slags garant för EU:s överlevnad.
Landets liberala finansminister gör till exempel ingen hemlighet av att han sätter nationell budgetdisciplin främst, även om alla inser att det skulle få omfattande europeiska återverkningar om Tyskland verkligen tänker halvera stödet till Ukraina. Det är ett illavarslande tecken i tiden att Christian Lindner inte verkar bry sig särskilt mycket om det.
Självklart var det lättare för Tyskland att komma till EU:s undsättning när den tyska ekonomin var starkare. Att alla EU-länder borde ta ett större ansvar för det militära stödet till Ukraina är också en begriplig tysk ståndpunkt. Men landet har haft ekonomiska bekymmer förut, och det har inte hindrat regeringen i Berlin från att tänka på hela unionen.
Vem ska annars göra det? Frankrike behöver en partner och motvikt i EU, men övriga länder är antingen mindre, fattigare eller alltför uppfyllda av egenkärlek. Tysklands ansvar för europeiskt samarbete har dessutom fungerat som en sorts bromskloss för återuppstånden tysk nationalism. Det finns alltså många skäl att frukta om landets EU-lojalitet försvagas.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Det går inte att bara rycka skärmen ur handen på dagens barn
Max Hjelm: Offren för deepfakeporren är verkliga – och förövarna är många
