Dokumentär
”A new kind of wilderness”
Manus och regi: Silje Evensmo Jacobsen
Medverkande: Maria Gros Vatne, Nikolaus Ithell Payne, Ronja, Freja, Falk, Ulv, m. fl.
Längd: 1 tim, 24 min (barntillåten). Språk: norska, engelska. Biopremiär.
Det var en gång en liten kärleksfull familj som byggde sig ett liv djupt inne i den norska skogen. De stolta, trasselhåriga barnen Freja, Falk och Ulv, var hemskolade, drack sav direkt från träden och levde i fri, poetisk symbios med naturen. Allt var frid och fröjd tills mamma Maria, alternativfamiljens hjärta, motor och brödvinnare, gick och dog av cancer.
Nu är Nick ensamstående, i akut sorg och utan inkomsten från Marias fotografverksamhet. Med en skuldmedveten blick mot hennes grav ger han upp bit för bit av deras paradis och deras höga ideal. Gården som de byggt, trädgården som de levt av. Sexåringen får inte bära kniv och yxa på dagis. Elvaåringen blir alltmer hemmastadd i byskolan, som tidigare har gått under familjebenämningen ”barnfängelset”.
Nik ser med oroliga ögon på hur småsyskonen dras som magneter till hemmets första dator. Kanske kommer tolvåriga Freja inte nöja sig med täljda träskedar till födelsedagarna i fortsättningen. Själv får han börja knega på en brädgård och längtar hem till England. ”Jag är en främling i Norge”, förklarar han för Freja under ett besök hos farföräldrarna. Men han får äta upp sin egen fria uppfostran för Freja vill hem till skogen, där man ”kan fiska och jaga”.
Familjen Payn representerar ett grönt och vackert ideal, som å ena sidan gör sig väldigt bra i mode- och heminredningsmagasin, å andra sidan demoniserats i skräckfilmer à la ”Midsommar”. Allt oftare problematiseras gröna vågarna sedan alternativhögern anammat så mycket av det ”flum” som tidigare var reserverat för vänstern. (Var exakt går gränsen mellan kärleksfulla hemskolande ekofamiljer och konspirationsridna antivaxxare, frågar man sig ängsligt. Mellan engagerad förälder och sektledare?)
Men Silje Evensmo Jacobsens känsligt filmade och vackert vävda dokumentär om familjens gradvisa fördrivning ur paradiset (till en lite mer normalparadisisk tillvaro med byskola och höns) slår inte på några sådana trummor. Hon lyckas vara närvarande utan att vara påträngande och fångar tidens oundvikliga flöde framåt i skimrande fragment. Hon kastar också annat ljus över familjen när hon uppehåller sig vid Ronja, den äldsta flickan, som flyttade ifrån sina småsyskon när mamma dog. Varför, hade man kunnat fråga mer om, men Jacobsen ställer den ändå, bara genom att ge Ronja egen tid och röst.
Familjens unika omständigheter väcker frågor om hur vi borde leva våra liv, men ytterst handlar ”A new kind of wilderness” kanske mer om sorg och om de tvivel och kompromisser som de flesta föräldrar går igenom. Det blir ju aldrig riktigt som man tänkt sig. Men det kan bli bra ändå.
Se mer. Tre spelfilmer med besläktade teman: ”Kommer det att snöa till jul?” (1996). ”Into the wild” (2007), ”Captain Fantastic” (2016).
Läs fler filmrecensioner och andra texter av Kerstin Gezelius