Få ämnen är lika tacksamma att skämta om som tiden. Filosoferna har sedan tidernas begynnelse försökt fånga den med ord. Det krävs en August Strindberg för att lyckas:
-Kan magistern säga vad tid är?
-Visst kan jag det! Medan vi tala flyr tiden.
-Nu talar magistern och medan magistern talar, så flyr jag; alltså är jag tiden.
Denna dialog, förkortad och hämtad ur ”Ett drömspel”, säger allt om de paradoxer och återvändsgränder som väntar på den som försöker hitta svaret på tidens gåta, vilket Magistern i Strindbergs pjäs får erfara: ”Men är logiken galen, då är hela världen galen”.
Johan Tralau, professor i statskunskap vid Uppsala universitet, har i flera verk om antik filosofi och dikt visat att han är galen nog att leta efter de eviga frågornas ursprung. En av hans titlar kan läsas som en programförklaring: ”Monstret i mig”. Titeln på hans senaste bok är inte mindre lockande: ”Myten om tidens början” (Ellerströms). Här hittar Tralau sin utgångspunkt hos den grekiske poeten Hesiodos och den skapelseberättelse som bär namnet ”Theogonin”, det vill säga ”Gudarnas genealogi”.
Legenden berättar om himmelsguden Uranos som styr över universum och har tolv instängda och olyckliga barn med Gaia. Ett av dem, Kronos, tar på sig uppdraget att hämnas, vilket han gör genom att skära av faderns kön och kasta det bakom sig. Ur skummet som bildas uppstår kärleksgudinnan Afrodite och ur blodsdropparna jättar, nymfer och andra levande väsen. Det gåtfulla är att Hesiodos använder två ord för ”bakom”, varav det ena även kan betyda ”senare” eller ”i framtiden”.
Av denna motsägelse drar Johan Tralau slutsatsen att det grekiska språket för 2 700 år sedan betecknar framtiden som något som ligger bakom oss, vänd mot historien, medan det förflutna finns framför oss. ”Jag vill hävda att myten, så som Hesiodos förmedlar den till oss, rymmer ett svindlande djup. Den handlar om tidens början. Den ställer frågan om när tiden först uppstod, när olika sorters sätt att räkna tid blir till – när det blir möjligt att räkna först dagar och nätter, sedan månader, årstider, år.”
Slumpen, om den finns, vill att jag kommer till Tralau efter att ha avslutat läsningen av den bok som den israeliske författaren Amos Oz några år före sin död skrev tillsammans med sin dotter, historikern Fania Oz-Salzberger, ”Jews and words” (2012). Även här hittar vi exempel på ord och begrepp som samtidigt kan betyda ”förr i tiden” och ”efteråt”, som om vi stod på stranden av en flod och betraktar vattnet som kommer flytande från framtiden i riktning mot det förflutna.
I det ena fallet börjar tiden och tideräkningen med att Kronos kastrerar sin far och kastar könsdelarna långt bakom sig; i det andra flyter de bibliska floderna baklänges. Återstår bara att söka tröst hos Strindbergs drömspelsmagister:
… och då ska själva fan sitta här och lära er galenskaper! Är det någon som bjuder på en sup, så ska vi gå och bada!
För en sentida grubblare ligger det nära till hands att betrakta dessa myter och paradoxer som ett lingvistiskt problem, en rest av ett föråldrat sätt att tänka. Men i så fall bär det på en kunskap. Amos och Fania Oz har inga problem att tolka det judiska tillbakablickandet som en metafor för livet. Vi förnyar oss genom att se bakåt. Medan Tralau söker sig fram längs vägar som leder till både hämndens och rättvisans ursprung.
Kanske borde vi alla sätta oss på Strindbergs skolbänk och lära oss något om hur enkelriktade orden är som vi använder för att beskriva oss själva och andra. I dag med skrämmande konsekvenser.
Redan Hesiodos kände till att alla floder rinner åt två håll. Drömspelets författare var inte sämre:
Dottern: Du har ju sett en hjärna… vilka krokvägar… vilka krypvägar.
Diktaren: Jo, det är därför alla rätt-tänkande tänka krokigt!
