Vore denna artikel ett poddavsnitt hade det dröjt fyra stycken innan vi kom till saken. Så låt oss komma till saken: i princip varenda podd bör läggas ned.
Enligt uppslagsverkens definition är en podd (-sändning, -radio, -cast) ett återkommande ljudprogram som sänds ut genom ett RSS-flöde, vilket gör att nya avsnitt av ett program man prenumererar på automatiskt läggs till på enheten man lyssnar på.
Alltså beskriver ordet podcast inte ett slags program, utan en metod för att distribuera inspelat ljud. Enligt den definitionen räknas även till exempel Sveriges Radios poddversioner av program som ”P3 Dokumentär” eller ”Sommar i P1” in i kategorin – men det är inte det jag talar om här. Även program som ”USA-podden” räknar jag som förinspelad radio och inte podd. I den här texten syftar jag på poddar som en genre, som kännetecknas av att flera personer medverkar i programmet och (oftast) talar utan manus.
Sedan ett antal år tillbaka lever jag enligt regeln att jag enbart lyssnar på poddar om jag själv är omnämnd. Detta gör att jag lyssnar väldigt lite på podd. En annan starkt bidragande faktor är att det är fullständigt odrägligt att lyssna på en podcast.
Tyvärr är det många som inte håller med – hälften av svenskarna mellan 18 och 79 lyssnar på podd en gång i månaden, nästan en tredjedel lyssnar varje vecka.
”The medium is the message” – mediet är budskapet – skrev Marshall McLuhan, en kanadensisk filosof och medieteoretiker som var verksam mellan 1937 och 1979 och därmed hade förmånen att aldrig behöva höra ordet RSS-flöde.
Poddarna är i mina ögon mediernas motsvarighet till kedjan Bröd & Salt
Vore detta en podd hade man även kunnat inflika att McLuhan kort medverkar i Woody Allen-filmen ”Annie Hall”. Eller snarare: vore detta en podd hade någon kunnat ställa frågan ”är inte han med i ’Annie Hall’?” och som lyssnare hade man antingen inte fått ett tydligt svar eller så hade man behövt lyssna på det utdragna ljudet av någon som googlar i realtid.
I ”The medium is the massage”, som utgavs 1967 med ett avsiktligt stavfel i titeln, utvecklar McLuhan ett resonemang om att innehållet i exempelvis ett tv-program är oväsentligt. Det är att formatet är just ett tv-program som formar vilken inverkan programmet har på samhället. I dag appliceras teorin ofta på sociala medier; vad vi faktiskt konsumerar är irrelevant, våra hjärnor påverkas på liknande sätt oavsett. Jag menar att tanken att formen är budskapet är relevant också för poddarna.
I föregångaren ”Understanding media” (1964) liknar McLuhan mediets innehåll med ”den saftiga köttbiten som inbrottstjuven bär för att distrahera sinnets vakthund”.
I poddarnas fall är innehållet, i min mening, inte så mycket en saftig köttbit utan snarare en torr besvikelse till sallad. Men det är som bekant inte köttbiten som är budskapet, utan formen i sig.
Vad är då poddformatets budskap? Apropå besvikande sallader är poddarna i mina ögon mediernas motsvarighet till kedjan Bröd & Salt. De har tekniskt sett ett innehåll, men de är polerade till en grad som blir inautentisk. De distraherar sinnets vakthund – tiden går, man blir mätt. Ju fler och ju större poddarna blir, desto färre blir de kulturella värdena. Dessutom är de flesta Bröd & Salt och de flesta poddarna Stockholmsbaserade. Och båda två kan förkortas till BS.
Vore detta en podd hade man inte använt ordet ”tanke” utan kanske snarare ”spaning” eller ”prata”
Podden fördummar och försvårar det offentliga samtalet på ett sätt som blir ofrånkomligt eftersom det inte har med innehållet att göra, utan med formatet i sig. Podcastformatet (här använder jag definitionen ”inte gjort för radio, med flera medverkande, och med ett som mest semistrukturerat upplägg”) förutsätter, till skillnad från en text, en ofärdig tanke.
Vore detta en podd hade man inte använt ordet ”tanke” utan kanske snarare ”spaning” eller ”prata”. Oavsett vilket går det inte att enligt podcastens regler presentera en färdig tes som inte går att avbryta, riffa eller bygga vidare på. I stället är det ofärdiga själva poängen. Fokuset blir just detta; att skapa ”content” i ljudform som fyller ut längden av ett avsnitt, helst utan att göra annonsörer alltför besvikna. Inte att presentera en tes med en tydlig slutpunkt.
Vore detta en podd hade vi avbrutit här för en reklampaus som hade samma ton och lät som resten av avsnittet. Det sägs vara två herrar vid namn Alexander och Sigvard som började med detta, det som i reklamkretsar kallas ”native advertising”, men för oss andra kan beskrivas som en trojansk reklamhäst. Alex och Sigge använder detta för att annonsera en hemsida för begagnade prylar som de kallar ”en del av (sin) familj”. Ett avsnitt av en enmanspodcast, en av Sveriges största, inleder med att berätta att en matkasseleverantör vet ”att livet kan vara precis som en invecklad true crime-podd” (”full med överraskningar och oväntade vändningar”). Jag kommer att tänka på namnet som komikerna Johanna Nordström och Edvin Törnblom gett sin podd: Ursäkta?
Valerie Kyeyune Backström fastslog i Expressen (13/6 2022) att poddmakarna var ”vår tids reklamare” redan för två år sedan. Hon skrev att ”i dag tycks podden fylla samma funktion för konstnärligt sinnade fegisar som reklamen en gång gjorde”. Kyeyune Backström frågade sig vidare ”hur mycket progressiv förändring en produkt som i slutändan bara finns till för att sälja andras produkter kan åstadkomma”.
För min del har tanken på skattefusk aldrig känts så lockande som när annonsen på min lokala spårvagnskur uppmanade åskådare att lyssna på ”Business Region Göteborgs” poddar
Det kan jag inte svara på. Även om jag har mina aningar. Däremot kan vi konstatera att tiden tyvärr gett Kyeyune Backström rätt, och att mängden annonser i svenska poddar ökat under 2023. Enligt en artikel i Resumé (12/4 2022) hade de stora svenska poddarna redan då gått från fyra–fem annonsörer i ett avsnitt till sex–sju stycken.
Samtidigt intresserar sig allt fler poddskapare och mediehus för att sätta upp betalväggar, trots att detta setts som en oförutsägbar finansieringsmetod under lågkonjunkturen. Hur det går för betalväggarna är svårt att veta, eftersom poddproducenterna ogärna delar med sig av sådan statistik.
Om vi glömmer min nischade definition av en podcast och i stället ser till program som görs tillgängliga i RSS-flöden så finns det även en tredje finansieringsmodell för svenska poddar: skattesedeln. Sveriges Radios ”poddar” – deras förinspelade radioprogram – är en sak, som de för all del gärna får fortsätta med, även om jag ser en risk att de kan bli färre och sämre med den nya, stramare budgeten. Mer provocerande är poddarna utan lika tydlig koppling till skattepengarnas själva syfte.
För min del har tanken på skattefusk aldrig känts så lockande som när annonsen på min lokala spårvagnskur uppmanade åskådare att lyssna på ”Business Region Göteborgs” poddar. De är fyra stycken till antalet. En av dem, som alltså finansieras av alla oss i Göteborg och i Västra Götalandsregionen, uppnådde nyligen 50 000 lyssningar, efter fyra år och 60 avsnitt. Alltså i genomsnitt 833 lyssningar per avsnitt.
Frågan är om de 833 personerna, eller för den delen de flera miljoner personerna i Sverige som lyssnar på andra poddar, faktiskt lyssnar. När Pew Research Center förra året frågade dryga 5 000 amerikaner varför de lyssnar på poddar svarade 81 procent att en anledning var att ”ha något att lyssna på medan man gör något annat”.
Slutsatserna jag drar av detta – som naturligtvis är svåra att bevisa – är att hälften av svenskarna kanske hör en podcast, men jag är tveksam till om de tar in innehållet
Det är ont om rekorderlig forskning om poddkonsumtion i en svensk kontext, varför jag utfört en egen försöksstudie. Studien tillämpade en kvalitativ intervjumetod på i princip varenda person jag träffat den senaste månaden. Flera respondenter gav samma svar som amerikanerna. Vissa utvecklade resonemanget med att det var ”bättre än att höra rösterna i huvudet”, för att ”uppleva medmänsklighet” och för att det var skönt att få vara en fluga på väggen utan att bidra.
Slutsatserna jag drar av detta – som naturligtvis är svåra att bevisa – är att hälften av svenskarna kanske hör en podcast, men jag är tveksam till om de tar in innehållet. Som ju, låt oss säga det i kör, inte är budskapet.
Att även poddutövarna själva har en svag, oengagerad inställning till innehållet märks i språket. Essy Klingberg kallade den språkliga särart som uppstått i poddarna för poddsociolekten (Nöjesguiden 5/1 2021). I artikeln beskriver sociolingvisten Nathan Young att de i poddar vanligt förekommande dubbelnegationerna (”man vill inte ogärna vinna derbyt”) kan vara tecken på ett avståndstagande från det man säger, ett tecken på att man inte vill visa ”commitment”, alltså engagemang, utan hellre hålla ett visst avstånd. Att byta ut pronomenet ”jag” mot ”man” kan vara ett annat tecken på samma sak.
I poddarnas värld används ju:et i en mening som förmedlar något som åhöraren inte har någon som helst möjlighet att veta
Samtidigt förekommer också ett motsatt problem, ett som retat gallfeber på undertecknad sedan barndomen (uppsatserna jag skrivit på ämnet uppgår för närvarande till två stycken). Det inklu-/exkluderande ju:et. Detta ju används som vi vanligtvis använder ordet ju, för att visa att jag som talare vet att åhörarna också redan vet det jag säger. I poddarnas värld används ju:et på detta vis, men i en mening som förmedlar något som åhöraren inte har någon som helst möjlighet att veta. Ett exempel på detta är ”jag äger ju ingen bil”. Du som läsare visste förmodligen inte att jag inte äger en bil, men trots detta förmedlar jag den informationen på ett sätt som får dig att känna skuldkänslor över att inte veta det.
Många är poddorden som tagit sig in i språket även bland människor utan mikrofoner mellan sig. Att använda ordet så där det inte behövs, att förkorta idiomatiska uttryck (”dra sitt strå” utan efterledet ”till stacken”) och att lägga till bokstäver där de inte krävs (”seluta” i stället för sluta, ”rackt av” i stället för rakt av) är några exempel.
Det är inte bara vokabulären som påverkas, utan också intonationen och sättet att berätta en historia. Kanske är det så att alla i framtiden kommer lida av poddskada?
Även om vi inte helt tar in informationen som förmedlas till oss i podd, och går runt och felciterar dem, så har de en effekt. När vi låter poddarna ljudsätta en halvtimme vid diskhon, ett trafikkaos på motorvägen, en stund vid badrumsspegeln, så påverkar det oss.
Problemet med att konsumera ljud på det här sättet är att det leder till att vi sakta blir oförmögna att konversera. I en hårdragen framtid har vi inte samtal, vi har ”prator” och låter som poddarna vi lyssnar på utan att minnas att det inte är på riktigt. Poddarna letar sig in överallt. Och jag vill inte finnas där, där poddar finns.
Läs fler texter av Clara Popenoe Thor här, till exempel ”Varför älskar alla Maria Corazza Bildt?”