Musikal
”Beetlejuice”
Manus: Scott Brown och Anthony King efter en film av Michael McDowell och Larry Wilson
Musik och sångtexter: Eddie Perfect
Arrangemang: Kris Kukul och Eddie Perfect
Regi: Markus Virta
Översättning: Calle Norlén
Scenografi och kostym: Stine Martinsen
Musikaliskt ansvarig: Kristin Stenerhag och Nils-Petter Ankarblom
Koreografi: Camilo Ge Bresky
Ljusdesign: Palle Palmé
Ljuddesign: Josef Mårdh
Mask- och perukdesign: John Hanna
Medverkande: Peter Jansson, Sayuri Yukawa, Caroline Harrysson, Tobias Almborg, Olle Roberg, Karin Oscarsson med flera
Scen: Östgötateatern, Norrköping
Längd: Cirka 2 tim och 30 min inkl paus
Efter bara fem minuter är jag matt. Då har sandormen redan slingrat förbi och musiken hunnit byta genre så många gånger att jag tappat räkningen. ”Vafan, en ballad redan?”, dundrar också den burduse Beetlejuice efter att den truliga tonårstjejen Lydia sjungit ut om sorgen över sin döda mor som just begravts i bakgrunden. Musikalversionen av ”Beetlejuice”, med musik och sångtexter av Eddie Perfect, hade Broadwaypremiär 2019 och är om möjligt ännu mer överlastad än Tim Burtons kultrulle från 1988 som precis fått en försenad uppföljare på bio.
Manusförfattarna Scott Brown och Anthony King har därtill gjort en del radikala ändringar av filmförlagan. Inte minst genom att flytta fokus till just Lydia (Sayuri Yukawa) som känner sig ensam och osynlig med sin sorg över modern. Hennes pappa Charles (Tobias Almborg) har hastat vidare och skaffat sig en ny partner, den kristallflummiga livsstilscoachen Delia (Caroline Henrysson).
Helylleparet Adam (Olle Roberg) och Barbara (Karin Oscarsson), som här omkommer när de trillar genom golvet, hemsöker sitt gamla hus, men lyckas inte skrämma familjen och är överlag mer perifera. Handlingen domineras istället av Beetlejuice som i Peter Janssons överspelande gestalt blir en riktigt motbjudande äckelgubbe.
På Östgötateatern kan man imponeras av Stine Martinsens fantasifulla scenografi och kostymer. Bortsett från de visuella likheterna är musikalen samtidigt uppfriskande befriad från ren filmnostalgi till förmån för en modernare uppdatering som lär ha tilltalat generation Z på andra sidan Atlanten. Lydia är ju trots allt en omvärldsmedveten ung kvinna, bestulen på sin rätt att sörja av en vuxenvärld som (precis som i filmen) är mer intresserad av profit.
I den svenska versionen får även lokalpolitiken en och annan gliring. Men ironiskt nog är ”Beetlejuice” precis den typ av flåsig musikal man får om man låter ”nyliberala och kulturfientliga” bestämma. Teaterchefen Nils Poletti ”njuter” i ett pressmeddelande över att Norrköping hunnit före West End med en Europapremiär. Men att britterna inte varit lika kåta på en kioskvältare från Broadway beror snarare på att lokala – inte sällan smala, smarta och udda – musikaler på senare år fått ett uppsving i Storbritannien.
”Beetlejuice”, här i regi av Markus Virta, har förvisso sina poänger kring sorg och saknad samt meningen med livet. Dessutom är den besatta middagsscenen med ”Day-O (The banana boat song)” minst lika rolig som i filmen. Men oftast blir det mer dumt än dödskul i denna morbida memento mori-musikal som i övrigt saknar minnesvärda melodier.
Läs fler scenrecensioner här.