Jag läser att de i östra Australien hittat tjugo tusen år gamla mänskliga fotspår. En familj har gått över en uttorkad sjöbotten och omständigheterna har gjort att deras fotavtryck bevarats genom eonerna. Likt en tidskapsel visar spåren upp en scen av mänskligt liv.
De kommer från en blandad grupp i olika åldrar. På en plats kan man tyda ut att ett barn frigjort sig från gruppen, sprungit en bit för att sedan vända och hastigt komma tillbaka. Kanske sprang det för en stund ut på ett eget äventyr innan det återvände till familjens trygghet. Hur många gånger har man inte själv promenerat med små barn och sett dem ge sig av på samma sätt? Andra fotavtryck vittnar om gruppens atletiska förmåga, två storväxta män verkar ha sprungit i 37 kilometer i timmen under en period. Det är fort på det underlaget och en forskare menar att det vittnar om att folk hade mycket god fysik, något som var nödvändigt i den extrema kamp för överlevnad som pågick.
Men så är det ett spår som sticker ut: en av spårlöporna tillhör en enbent man som haltar fram med en käpp. Forskarna har kunnat fastställa att han måste ha saknat sin vänsterfot. Han lär ju inte sprungit i några 37 kilometer i timmen, men ändå var han med, ändå valde den där lilla gruppen att hjälpa honom vidare trots de hårda omständigheterna. Varför gjorde de det? Varför gör vi människor sådant?
De dog av Alzheimers sjukdom respektive als, åkommor som jag fram till nu knappt kunnat tänka på utan att känna en kall klump av dödsångest
Under sommaren som gick var det två människor i min närhet som gick bort. Den ena var min pappa Bengt, och den andra var min grannes mamma Tineke. De dog av Alzheimers sjukdom respektive als, åkommor som jag fram till nu knappt kunnat tänka på utan att känna en kall klump av dödsångest ta form i mellangärdet. De är båda obotliga neurologiska sjukdomar som sätter sig på en människas själva grundfunktioner och obönhörligen slår ut dem en efter en till dess att döden inträder. Det är den mest nattsvarta mardröm man kan tänka sig. Men trots att jag nu fått följa dem på nära håll är det inte fasa som fyller mig utan en sorts känsla av tillförsikt.
Jag förstår att det kan vara mycket olika med sjukdomsförlopp. Jag vet att det ofta är helt annorlunda, men jag vill ändå berätta om min pappas och Tinekes sätt att dö på eftersom det, nu när jag tillhör det äldsta skiktet i mitt släktled, har förändrat mitt sätt att tänka på lidande.
Det finns en kanadensisk filosof som heter Stephen Jenkinson. Han skriver och undervisar om döden och har vigt sitt liv åt att bistå människor som ligger inför sin egen död. Han förespråkar en hållning av klarsynt medvetenhet inför denna erfarenhet. Ju mänskligare vi kan vara i vårt eget döende, säger han, desto mer levande kan livet bli för dem som finns kvar. Döden handlar för honom inte bara, eller ens primärt, om den som dör utan om de närmsta som lever vidare.
I början av förloppet måste han också ha upplevt den gradvisa försämringen, hur minnet svek, hur världen blev alltmer obegriplig
Det tog bara ett år från det att Tineke fått sin als-diagnos till dess att hon dog. Långsamt förlorade hon kontrollen över sin rörlighet. Sista gången jag träffade henne kunde hon röra ansiktet och några av fingrarna, men inget annat, samtidigt hade hon känsel överallt, vilket emellanåt blev nästan outhärdligt frustrerande för henne. Men ofattbart nog, verkade inte Tineke gå under av förtvivlan. I stället var hon mot slutet ibland till och med påfallande glad. När jag träffade henne för sista gången satt hon orörlig i rullstolen vid köksbordet. Samtidigt var det som att hela ansiktet strålade av upprymdhet. ”Ska du fria till mig?” skrattade hon och sneglade på rosorna som jag tagit med mig, ”det var på tiden.”
Min pappa hamnade också han i ett liknande känsloläge mot slutet. Han drabbades av Alzheimers sjukdom och tappade successivt sina kognitiva förmågor. I början av förloppet måste han också ha upplevt den gradvisa försämringen, hur minnet svek, hur världen blev alltmer obegriplig. Ändå gick inte heller han under av dödsångest och panik. Tvärtom blev han glad och lekfull, fylld av tacksamhet över vårdpersonalens värme och den enkla maten de fick på boendet.
Hur är detta möjligt? Till viss del handlar det säkert om tur. Tineke och pappa påverkades kanske psykologiskt av sina sjukdomar i den här riktningen. Kanske var det också en sorts lättnad över att kravet från framtiden upphörde för dem. ”Det här är bättre än cancer”, sade Tineke en gång när jag frågade henne om detta, ”jag behöver inte gå runt och hoppas på att bli botad.” Sjukdomsförloppets obönhörliga riktning innebar, motsägelsefullt nog, en sorts vila.
Men det var också något mer som gjorde att Tineke kunde le så brett när jag hälsade på henne. Hon hade försonats med sin son. De bodde i Australien under småbarnsåren och Taiyo, som han heter, drog hemifrån när han var femton. Det hade varit skilsmässa och konflikter och till slut ville han inte vara kvar. Det var för drygt 40 år sedan och efter det träffades de inte mer. Tineke flyttade hem till Sverige och Taiyo levde sitt liv i den australiska öknen och senare på Bali. De hördes av vid några enstaka tillfällen, men hade ingen egentlig kontakt, och det måste ha varit Tinekes stora sorg i livet.
Men så i vintras, sex månader innan hon tog sitt sista andetag, ringde det på dörren i hennes lägenhet i Uppsala. Det var en av sjuksköterskorna som öppnade. Där i trapphuset, iklädd kortärmad skjorta och shorts mitt i vintern, stod Taiyo. ”The butler has arrived”, sade han och skrattade. Han hade kommit direkt från Bali. Sedan flyttade han in till sin mamma, sov i gästrummet och tog, tillsammans med sin syster, min granne Ting, hand om henne allteftersom hennes kroppsfunktioner upphörde att fungera en efter en.
”Als är lite som att födas baklänges” sade Ting en dag när hon kom hem från sin mammas lägenhet. ”Som mamma följer man hur ens nyfödda varje dag erövrar något nytt, nu följer jag och Taiyo hur mamma varje dag förlorar något.” Tineke födde Ting och Taiyo och följde dem under deras första år. Nu, ett halvt sekel senare, följde de, återförenade, henne in i döendet.
Hur påverkas vi av att så totalt bli tagna i anspråk av en älskad och värnlös medmänniska?
Jag kan inte annat än att tänka att det, trots lidandet, finns ett värde i den svaghet som döendet försätter oss i. Min pappa förlorade allt, sin kroppsliga styrka, sin rörlighet, sin skärpa och på slutet även sina ord, men jag kom honom närmare under det där sista året än jag någonsin varit tidigare, och hans sjukdom förde också mig och mina bröder och vår mamma närmare varandra. Tineke förlorade hela sin kropp, men relationen mellan hennes närmaste läkte och hon fick tillbaka sin son efter ett liv av separation.
Vad gör det med oss när någon i vår närhet behöver tas om hand? Hur påverkas vi av att så totalt bli tagna i anspråk av en älskad och värnlös medmänniska? Kanske kan det vara så att det ger livet en mening, att det kan läka trasiga relationer och sprida försoning där sådan inte tycktes möjlig. Och kanske är det så att svagheten och lidandet därför är nödvändiga, att de behövs för att vi som människor ska våga ta hand om varandra, för att vi som art ska orka fortsätta.
Vad var det som gjorde att den där lilla gruppen människor som gick över lerfältet i Australien för 20 000 år sedan tog hand om sin enbente vän, trots att de levde under så extrema förhållanden? Han måste ju ha varit en belastning, ett hinder i den hårda kampen för överlevnad. Kanske var det för att de insåg att det är det som är vägen framåt, att det är detta som är vår arts verkliga styrka, vår förmåga till medkänsla.
