Hits, bråk och rock – här är Oasis stökiga historia

När Oasis splittras 2009 är det egentligen ingen som blir särskilt förvånad. Det som förvånar är att bandet har lyckats hålla ihop i 18 år.

Slå upp ”destruktiv syskonrelation” i ett lexikon och du hittar en bild på bröderna Gallagher, två grabbar sprungna ur den engelska arbetarklassen som växer upp i Manchester. Slår du i stället upp ”Liam och Noel Gallagher” finns hänvisningar till hedonism, rockstjärnemyt, drogromantik, grabbkultur, våldsförhärligande och toxisk maskulinitet.

Noel och Liam, födda 1967 respektive 1972, var rivaler redan som barn. Åtminstone om man ska tro mamma Peggy, som uppfostrade dem och deras äldre bror Paul på egen hand efter att hon lämnat sönernas alkoholiserade och våldsamme pappa Thomas.

”Det fanns en svartsjuka”, säger hon i dokumentärfilmen ”Supersonic” från 2016.

Oasis må vara ett band, men det har alltid varit bröderna Gallaghers band. Historien om gruppen är den om två bröder, som trots att de är som dag och natt 1991 börjar spela i Rain som snabbt byter namn till Oasis, och som på bara några år blir världens största rockband.

”Oasis största styrka var relationen mellan mig och Liam, men det var också den som i slutet körde bandet i botten”, säger Noel Gallagher i ”Supersonic”.

Sedan bröderna den 27 augusti i år meddelade att Oasis återförenas och 2025 åker på turné har intresset för bandet flammat upp igen. Att biljetterna till de första 17 spelningarna sålde slut på direkten den 31 augusti lade mer ved på brasan. Inte minst ställs frågan om huruvida de bråkiga bröderna ska lyckas hålla sams fram till turnéstarten den 4 juli.

Musikjournalisten Andres Lokko, som själv har varit i bråk med Liam, tror att det stora intresset för återföreningen delvis beror på att man glömt att bandet fanns så länge.

– Medan alla andra stora band inom brittpopen hann splittras och återförenas fanns Oasis kvar fram till 2009. Man tenderar att bortse från att de var ett band som sina sista 13 år var venvettigt ointressanta. De behandlas som om de splittrades 1996, säger han.

1996 är året då Oasis under två kvällar spelar för 250 000 personer i Knebworth och därmed sätter brittiskt publikrekord. Bandet står på toppen av sin karriär.

Att Oasis har lyckats hålla ihop ens så länge är en bragd. Det finns långt innan 1996 flera incidenter där relationen mellan bröderna Gallagher har ställts på sin spets.

Redan vintern 1994 gungar skeppet. Debutalbumet ”Definitely maybe” är inspelat och bandet ska i april släppa sin första singel ”Supersonic”. Oasis ska vara förband åt The Verve i Amsterdam och för första gången spela utomlands. Men på färjan över Engelska kanalen hamnar Liam i bråk med fotbollssupportrar och bandet kastas av. Oasis första spelning utanför hemlandet blir i stället på Hultsfredsfestivalen i Sverige 1994.

Kort efter bråket på färjan gör NME-journalisten John Harris en bandad intervju med bröderna om händelsen. Liam är stolt och menar att den är rock’n’roll. Noel håller inte med.

”Om du är så stolt över att bli avkastad från en färja, varför börjar du inte heja på West Ham? Lämna då för helvete mitt band och bli fotbollshuligan”, säger Noel.

”Du är bara deppig för att du låg i sängen och läste dina jävla böcker”, säger Liam.

Rollerna som de ska fortsätta spela i offentligheten cementeras redan här. Noel är gitarrkillen med melodierna och texterna som vill bli större än The Beatles. Liam är sångaren som är mer intresserad av att leva ut myten om sex, droger och rock ’n’ roll.

Intervjun med John Harris urartar snart i ett fullt utvecklat bråk mellan bröderna. På många sätt är det ett gräl som sedan pågår ända fram till dess att Noel 2009 tröttnar och lämnar Oasis för gott. Dessförinnan har han vid åtminstone två tillfällen dumpat bandet för att strax därpå återvända. Droppen som får bägaren att rinna över faller i Paris.

Bandet är i augusti det stora dragplåstret på festvialen Rock en Seine. Bakom scenen pikar Noel sin bror om dennes klädmärke Pretty Green (finns än i dag). Liam svarar bland annat med att slå sönder Noels gitarr. Publiken får inte se Oasis spela den kvällen.

Dagar senare publicerar Noel ett pressmeddelande på bandets officiella hemsida Oasisnet:

”Det är med tungt hjärta som jag säger det här till er. Sedan i fredags, den 28 augusti, har jag blivit tvingad att lämna Oasis. Detaljerna är inte viktiga och för många för att räkna upp. Men jag känner att ni har rätt att veta att nivån av verbala och våldsamma hot mot mig, min familj, mina vänner och kamrater har blivit omöjlig att tolerera. Bristen på förståelse och stöd från resten av bandet ger mig inget annat val än att söka lyckan på annat håll.”

Med den saken har Noel såväl som Liam lyckats sådär, tycker Andres Lokko.

– För allas vårt välbefinnande hoppas jag att Oasis inte tänker spela in något nytt material. Det som bröderna har gjort på varsitt håll under åren är inte jättebra, säger han.

Andres Lokkos berömda handgemäng med Liam ägde rum på Sturecompagniet på Stureplan 2002, efter att Oasis hade spelat på Cirkus i Stockholm.

– Jag var kompis med Andy Bell som då hade värvats till Oasis. Efter spelningen var det efterfest och Liam var där och han var full med mera och började tafsa på min dåvarande flickvän. Till sist blev det för mycket och jag sade till honom, säger han.

Andres Lokko beskriver det som att Liam ”såg rakt igenom honom”. För att få den överförfriskade britten att reagera slog han av Liam ett par solglasögon som han hade i pannan. Därefter vände Andres Lokko på klacken, tog flickvännen i handen och gick.

– Så hörde jag ett ljud bakom mig. Det var Liam som kastade sig över ett glasbord fullt med flaskor och drinkar och slog mig i nacken allt han kunde.

Liams livvakter fick tag i Andres Lokko medan Sturecompagniets vakter höll fast en svärande och sprattlande Liam. Det slutade med att rockstjärnan fick lämna festen.

– Det här var innan alla hade mobiler med kameror. Men så fort jag kom hem ringde såväl svenska som brittiska kvällstidningar, säger Andres Lokko.

Bröderna Gallagher har inte bara kivats med varandra och journalister, utan också med bandets övriga medlemmar, som genom åren har skiftat, och inte minst med rivalerna i bandet Blur. Sammanhanget i vilket Oasis blir världens största rockband är brittpopen. I dokumentären ”Live forever. The rise and fall of britpop” beskrivs den som en antiamerikansk rörelse. Populärkulturen längtar tillbaka till 1960-talets England, dess musik och självsäkerhet. Det är en rörelse som har något nationalistiskt över sig.

– På vissa sätt går det en rak linje från Oasis hela vägen till Brexit, säger Andres Lokko.

När Oasis slår igenom stjäl de titeln som Storbritannien största band från Blur. Suede och Pulp är också stora namn, men kan inte konkurrera med de andra två. Medierna älskar att ställa dem mot varandra. I ena ringhörnan arbetargrabbarna i Oasis, i den andra medelklasspojkarna i Blur. ”Men alltså har ni hört?!! I England är det som ett krig mellan Oasis och Blur!” för att citera Mats Jonssons serieroman ”Hey princess” (2002).

När båda banden den 14 augusti 1995 släpper singlar blir deras rivalitet en nyhet som plockas upp av i princip alla medier. Blur går vinnande ur striden. Singeln ”Country house” säljer bättre än Oasis ”Roll with it”. Men Oasis har ett ess i rockärmen. Deras nästa singel är ”Wonderwall”, låten som får en hel generation (killar) att lära sig att spela gitarr, och som än i dag är en av de 20 mest sålda singlarna i Storbritanniens historia.

När det är dags för Brit Awards 1996 regnar priserna över Oasis och ”(What’s the story) Morning glory?”, medan Blur blir lottlösa. I ett av ”tacktalen” sjunger bröderna Gallagher en drucken parodi på Blurs låt ”Parklife” där titeln blir ”shitelife” (skitliv).

Häcklandet av andra artister är en röd tråd genom bandets historia. Kylie Minogue har kallats ”lesbisk” och Robbie Williams ”bög”. Det enda band om vilket bröderna har haft något gott att säga är The Beatles. Men inte heller beatlarna har alltid behandlats med respekt. Vid ett tillfälle slank det ur Noel att Oasis är större än husgudarna.

Kort sagt är inte frågan bara den om huruvida turnén verkligen blir av. Frågan är också om det i dag finns någon plats för brödernas toxiska maskulinitet och grabbighet.

Martin Aagård, kulturredaktör på tidningen ETC, välkomnade i en krönika återföreningen.

– Jag gillade inte Oasis eller den bredbenta brittpopen, men jag respekterade dem. De var ett av de sista banden från arbetarklassen och var stora hos en bredare allmänhet än band som Pulp och Suede. Oasis gav nog många män självförtroende, säger han.

När det gäller den grabbkultur (”lad culture”) som bröderna fick personifiera, menar Martin Aagård att den åtminstone var sundare än dagens hypermaskulinitet.

– Den var väldigt annorlunda än den vi ser i dag med gymbros och Andrew Tate-helvetet, den hade inga fascistiska drag. Det fanns ingen kroppshysteri och den tillät tokiga frisyrer. Den var kanske inte queer, men hade åtminstone queera nyanser, säger han.

Martin Aagård påminner också om att bröderna Gallaghers grabbighet på inga sätt var synonym med något på 1990-talet härskande mansideal.

– Den tidens gängse mansroll var betydligt mjukare. Inom brittpopen och särskilt inom den mildare indiepopen stack de ut.

Sägas ska att Oasis aldrig bara har varit grabbarnas band. Då liksom nu har det också funnits en falang med tjejer som hör till de största fansen. Särskilt i Storbritannien.

Andres Lokko menar att det delvis är brödernas bråkiga rykte som kittlar den yngre generationen, de som nu får chansen att se bandet för första gången.

– För dem är det som att gå på museum. Oasis står för något som är ganska försvunnet i dag. De står för en drogromantik, hedonism, rockmyt och en våldsromantik. Skillnaden är inte jättestor mot att gå och se The Rolling Stones på 1980-talet, säger han.

Andres Lokko tror knappast att vi kommer att få se någon liknande kalabalik som den på Stureplan 2002 när bandet nu återförenas.

– Mest för att de inte orkar längre. Jag är på dagen lika gammal som Noel Gallagher. I intervjuer pratar Liam om hur han joggar eller är ute och går med sina hundar, medan Noel pratar om hur han måste dricka mindre eftersom spriten gör honom tjock. Samtidigt är det vad som förväntas. Det kommer nog att finnas ett mått av teater över alltihop, säger han.

Martin Aagård frågar sig om det inte alltid har funnits stänk av skådespel över syskonfejden.

– De är medvetna om att den har bidragit till deras framgång. Det är nästan så man tror att det är en stor bluff, att de i själva verket messar ”god natt” till varandra, säger han.

Han tror också att vi i dag har en distans till bröderna, vilket inte minst har blivit tydligt i den uppsjö av humoristiska mem som har följt på nyheten om försoningen.

– På Tiktok är det en trend att man ska lägga upp klipp där man går så där bakåtlutad som Liam. En gångstil han i sin tur snodde från The Stone Roses och Happy Mondays.

Helt oproblematiska är dock inte bröderna Gallagher i dag. Andres Lokko påminner om att det finns konservativa sidor hos Liam och Noel som är svåra att bortse från.

– Liams vardagliga homofobi i sociala medier och att Noel tycker att Glastonbutyfestivalen har blivit för ”woke”. Det är problematiskt. De har kommit att bilda ett slags ”English rock defence league” som har något väldigt konservativt över sig, säger han.

Martin Aagård oroar sig inte för att brödrabråk eller grodor ska sätta käppar i hjulet för återföreningen. Det är alldeles för många hundratals miljoner pund som står på spel. Däremot är han orolig för vad återföreningen kan betyda för hans generation.

– Vi i den populärkulturella generationen lovade oss själva att aldrig bli nostalgiska över 90-talet. Samtidigt är det just precis det som händer nu. Man kan se hur de gamla falangstriderna och positioneringarna är tillbaka, säger han.

Andres Lokko håller med om att intresset grundar sig i en ohejdad nostalgi, men är mer hoppfull över vad återkomsten kan få för betydelse i ett större sammanhang.

– Pulp, Blur och Suede har alla återförenats, men det var inget som väckte några direkta känslor. Det speciella med Oasis är att alla, då som nu, har en åsikt om dem. Oasis återförening kan vara det perfekta fundamentet för en förnyad diskussion om popmusiken.