Se den som ett träningspass. En riksdagsdebatt mitt på blanka onsdagen med två år kvar till valet är som att skriva i vatten, replikerna fäster inte på väljarkåren.
Men den ger oss en bild av vad partierna tror att de kan vinna nästa val på. Den blir som ett testlabb där partiledarna kastar ur sig olika argument för att se om de flyger eller om de mår bättre av att förpassas till reservlagret.
Att döma av onsdagens partiledardebatt blir det många väl beprövade slagträn som ska svingas i nästa val. Ibland i nygammal form.
Några exempel från onsdagens drabbning:
Regeringen hoppas mycket på oppositionens splittring.
Här trycker Tidöpartierna på Magdalena Anderssons (S) ömmaste punkt. Den stora oredan i hennes regeringsunderlag var Anderssons största akilleshäl i senaste valet.
Konfliktnivån i oppositionen är lägre nu men fortfarande är det svårt att se V och C regera ihop. Det är visserligen troligt att Vänsterpartiet kan tvingas vika sig efter valet men Nooshi Dadgostar har demonstrerat att hon är beredd att kämpa hårt och ta en strid ändå fram till valdagen.
Frågan är perfekt för högersidan eftersom Magdalena Andersson riskerar att skrämma ännu fler väljare om hon säger ja till Vänsterpartiet.
Regeringen hoppas också mycket på ekonomin.
De borgerliga brukar hävda att högerregeringar har haft otur med konjunkturen och tvingats ta ansvar för kriser som egentligen skapats av Socialdemokraterna. Förre S-ledaren Ingvar Carlsson brukade skämtsamt svara med att ”jamen rösta då på en regering som har tur!”
Nu ser det ut som om turen landar på högersidan. Trots att många låginkomsthushåll brottas med att få livet att gå ihop, trots att även medelinkomsttagare tappat tio års reallönehöjning, trots att arbetslösheten är hög och räntorna slår hårt ser det nu ut att vända uppåt för många.
Det gäller inte minst de väljargrupper i storstäderna som vacklar mellan Andersson och Kristersson. Medelinkomsttagarnas framtidstro är central för varje regering.
Oppositionen har å sin sida börjat vädra morgonluft i energifrågan.
Motgångarna för vindkraften till havs och regeringens önskan att riskera hundratals miljarder för framtida kärnkraft har placerat regeringen i försvarsställning och gett oppositionen nytt självförtroende. Förra valets förlorarfråga kan bli en tillgång för Anderssons sida.
Oppositionen har fått vittring på en svaghet hos SD.
I Tidösamarbetet har SD i praktiken anammat samma skattepolitik och samma fördelningspolitik som Moderaterna. Problemet för SD är bara att en stor del av partiets väljare har lägre inkomster än den vanlige moderatväljaren. SD har till exempel många arbetslösa väljare. Något vänstersidan hoppas ska skada Åkesson mera än frågor om rasism och kulturkrig.
Jimmie Åkesson framstår också som ganska ointresserad av ekonomi och blir påtagligt defensiv när han angrips för en orättvis fördelningspolitik. Eller i vänstersidans paradämne om mer pengar till välfärd och sjukvård.
Den mest infekterade frågan i partiledardebatten var antisemitismen. Anklagelserna mot V är framför allt ett sätt att försöka skada S. Genom att beskriva V som en hemvist för antisemiter vill högersidan kvadda Anderssons regeringsunderlag.
Det varierar från tid till annan vilka partiledare som går på offensiven i frågan. Det beror på vilka avslöjanden om antisemitism som för tillfället är stora i medierna.
Här finns ett problem för de som på allvar vill bekämpa antisemitismen, en av historiens värsta farsoter.
När partiledarna verkar mindre intresserade av själva antisemitismen än hur de kan använda den som ett tillhygge mot varandra riskerar den att devalveras.
Läs mer av Tomas Ramberg:
Kan Liberalerna räddas när Johan och Mats byter jobb?
Kristersson har tappat energifrågan
