Syster Karin har berättat om razzian mot nunneklostret i Alsike många gånger (”P3 Dokumentär” 9/10 -11). Nyhetsvärdet är över sedan länge – men med tanke på var svensk flyktingpolitik befinner sig i dag kan vi lära mycket av ett trettioårigt minne av poliser som stövlar in under en morgonandakt.
1993 effektiviserade Sverige sin utvisningstakt. 30 poliser kom för att hämta kosovoalbaner, palestinier, syrier och bengaler som sökt fristad. Poliserna slog in klostrets dörrar och skrämde en person så svårt att hon försökte kasta sig ut genom ett fönster. En kvinna som i Kosovo våldtagits av militär visiterades – kläddes av naken på överkroppen inför alla – på Uppsala polisstation.
Syster Karin och jag har setts genom åren i sammanhang när Sveriges hjälpande asylkommittéer mötts men vi har inte pratat om den där morgonen. När jag nu frågar berättar hon att barnfamiljerna aldrig utvisades, trots beslut och den brutala hämtningen. Det flyktingarna från Kosovo hade försökt förklara blev till slut uppenbart för beslutsfattarna när kriget i före detta Jugoslavien förvärrades.
Av dem som deporterades torterades några, en av bengalerna förlorade ett öga. De flydde igen, några tillbaka hit, några till Kanada, och erkändes till slut som flyktingar.
30 poliser kom för att hämta kosovoalbaner, palestinier, syrier och bengaler som sökt fristad.
Även om många kommer ihåg tillslaget finns det en grupp som inte gör det. En flyktingvänlig ung kvinna jag nyss mött är förstagångsväljare 2026. Hon känner inte till Alsike och minns inte heller det polariserade 90-talet som har många likheter med nutiden, präglat av migrationen efter murens fall och Luciabeslutet 1989, Lasermannen, Ny demokrati, folkmordet i Srebrenica, visumtvång mot Bosnien – hur Balkan brann.
Framtida förstagångsväljare har inga egna minnen av flyktingpolitiken före 2015 och vad dagens paradigmskifte är en rörelse från. För dem kan det vara svårt att tro att flyktingvänliga reformer testats i och av verkligheten.
Men för de flesta statsvetare tar ”modern flyktingpolitik” sin början, inte 2015, utan i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna 1948. Då fanns en samsyn om att andra stater måste skydda dem som förföljs av sitt eget hemland.
För förstagångsväljare 2026 är exempelvis permanenta uppehållstillstånd – i linje med FN:s intention att ge flyende trygga lösningar – lika mytiska som Raoul Wallenbergs hjältemod och de vita bussarnas insatser. Trots ett nytt krig i Europa höjdes krav på avskaffad asylrätt i EU-valrörelsen samtidigt som alla är medvetna om att rätten redan nekas många.
Det finns inga lagliga vägar in i Europa för den som själv söker skydd, och den ofrånkomliga illegala resan används för att motivera världens dödligaste gräns. Situationen försvåras än mer av EU:s asylpakt. Den beslutades samtidigt som fler konflikter pågår och fler flyr än någonsin tidigare.
Just uttrycket ”riktiga flyktingar” förvirrar dessutom debatten.
Prognosen är nu att bara 10 000 personer kommer att söka skydd i Sverige i år. Det är en historisk låg siffra och en minskning med 25 procent under årets första halvår jämfört med 2023.
Av de 10 000 sökande får två tredjedelar nej (i första instans). Siffran används som belägg för att de flesta inte är ”riktiga flyktingar” och att gränspolitiken ska bli än mer finmaskig. Men utvisningen som nyligen uppmärksammades av Ekot, då en person greps direkt vid ankomst till Belarus, är ett av många exempel på att människor i behov av skydd inte beviljas det.
Just uttrycket ”riktiga flyktingar” förvirrar dessutom debatten. Många av dem som faktiskt får skydd i Sverige är inte flyktingar strikt juridiskt sett. FN-definitionen från andra världskriget utgick från flykt undan förföljelse av individuella skäl, som religion och etnicitet.
Sedan dess har skyddsgrunden ”alternativt skyddsbehövande” tillkommit. Det låter inte lika allvarligt, men när inbördeskriget bröt ut i Syrien fick många asyl i Sverige, inte som flyktingar, utan som ”alternativt skyddsbehövande” – för så benämns den som flyr från krig.
Förr spelade det inte så stor roll om man fick stanna som flykting eller skyddsbehövande. Men nu drabbas krigsflyktingar av kortare uppehållstillstånd och svårare familjeåterförening. Att dra tillbaka modernare rättigheter är lättare än att svika löftet från 1948 – och minskat flyktingmottagande av personer som inte är ”riktiga flyktingar” låter motiverat.
Syster Karin tänker på razzian och påminner om vad som sker när staten gör fel, när rättssäkerheten monteras ner.
Förstagångsväljaren 2026 tillhör den femtedel av befolkningen som vill ta emot fler flyktingar, eller den ännu större grupp som inte vill ta emot färre – men saknar parti att rösta på. Inte bara väljare utan även politiker tycks ha glömt skälen till paradigmskiftet efter andra världskriget.
Flyktingrörelsen däremot har ett minne. Många asylkommittéer startades under efterkrigstiden av personer som inte ville se att Sverige skulle svika igen.
Syster Karin tänker på razzian och påminner om vad som sker när staten gör fel, när rättssäkerheten monteras ner och intentionerna i asylrätten förvrängs. Riktiga människor med riktiga skyddsbehov råkar riktigt illa ut. Människor förlorar ögon och liv.
