Sakprosa
Gloria Ray Karlmark och Elisabeth Åsbrink
”Gloria. I rasismens skugga”
Polaris, 294 sidor
De där barnen som skickades rakt i käftarna på en lynchmobb, och med det blev inskrivna i historien – vilka var de? De nio tonåringar som 1957 skrev in sig på en helvit high school i Little Rock i Arkansas, med grundlagsskyddad rättighet att gå där, men så motarbetade av stadens vita styre att guvernören skickat ut militär för att hindra dem från att komma in i skolan, soldater med vapen mot barn, ivrigt påhejade av en hatisk folkmassa.
Alla har sett bilderna, de kallades Little Rock Nine, de där ungdomarna som blev symbolen för USA:s rasism och motståndet mot den. Men hur var det att gå där genom spottloskor och mordhot, hur orkade de och vilka blev de av erfarenheten?
”Gloria. I rasismens skugga” berättar om just det, genom en av de nio, Gloria Ray Karlmark som var fjorton år gammal då och som vuxen hamnade i Sverige, gifte sig med en svensk man och fick en lysande yrkesbana som systemanalytiker. En sorts seger förstås, men inget är glömt och tillsammans med Elisabeth Åsbrink vill hon nu återge hur det var, gräva fram också de mest smärtsamma minnena.
Det är en djupt personlig historieskrivning, men Elisabeth Åsbrink ger också den politiska, historiska och juridiska bakgrund som leder fram till 1950-talets våldsamma sammandrabbningar mellan icke våldspraktiserande svarta medborgarrättsaktivister och det vita hatiska motståndet i den amerikanska Södern. Och hon visar på sambanden som finns mellan den amerikanska vit makt-rörelsen och den tyska nazismen, hur nazistiska rasbiologer lät sig inspireras av amerikansk segregationspolitik.
Men framför allt är det Gloria Ray Karlmarks historia, med tyngdpunkt på det där året på Little Rock high school, men också på det som ledde fram till att hon ens fick idén att skriva in sig i en skola för vita, kräva sin rätt till den bästa utbildningen. Hon kom från en skyddad medelklasstillvaro, från en familj sprungen ur Booker T Washingtons ideal om hårt arbete och utbildning som vägen mot rättvisa, var nästan helt oförberedd på det lågande hat som mötte henne när hon började på Little Rock high school.
Det är bitvis väldigt starkt – hur mycket man än kan sin historia är Gloria Ray Karlmarks och de andra ungdomarnas vittnesmål inifrån skolan omöjliga att värja sig mot. Aldrig blir det så skriande tydligt vilken absurd konstruktion rasism är som när den får ett helt samhälle att med all sin styrka attackera några barn. Att presidenten behövde kalla in ett elitförband för att skydda de där nio tonåringarnas liv?
Det är välskrivet och oerhört engagerande. Det sorgliga är att det fanns några decennier av hopp, från det att slaveriet avskaffades och till dess att sydstaterna stiftade de segregerande lagar som slog sönder de försiktiga steg mot enande som trots allt tagits, i vacker kontrast mot den avhumanisering av både svarta och vita som slaveriet inneburit. Men just det skrämde vita sydstatsbor så pass att de samlade sig till motangrepp genom Jim Crow-lagarna, samtidigt som man ur skräcken piskade upp ett rasistiskt hat hos ”vanliga” vita som ledde fram till Ku klux klan, lynchningar, hatet mot skolbarnen i Little Rock …
Det är inte utan att jag läser nyheterna om konsekvenserna av de danska gettolagarna, människor som tvingas flytta för att de inte är ”västliga” nog, genom den historiens ljus. Kanske är det allt det hoppfulla i en fredlig mångkulturell samexistens som skrämt fram den sortens åtgärder, snarare än den påstådda hotbilden från det annorlunda.
”Gloria” är både upplysande och drabbande och Elisabeth Åsbrink för sin läsare med fast hand genom snårskogen av historiska fakta, spekulationer och åsikter. Men framför allt är det människorna som träder fram i full styrka och sårbarhet. Gloria Ray Karlmark förstås, men även några av de andra i Little Rock Nine, som den av händelserna djupt traumatiserade Elizabeth Eckford som de träffar under en resa till USA.
Det finns sår som inte går att läka, det är viktigt att minnas.
Elisabeth Åsbrink är medarbetare i DN Kultur. Hennes bok recenseras därför av Jenny Aschenbrenner, kritiker bland annat SvD.