Senaste numret av den unglitterära tidskriften L’Amour La Mort har temat ”In the city”. Nummer 16 är mer oförutsägbart och kanske rentav vackrare än vanligt. Agnes Ivarsson står som formgivare, och hon framstår som alldeles särskild i det här numret. Jag älskar de små omsorgsfulla detaljerna. Prosa. lyrik, ospecificerade märkligheter och överraskande korskopplingar – som att Leif Elggren skriver en kort egoanalys av en del av sitt konstnärskap – gör detta till tidskriftens bästa nummer hittills.
Insprängt i numret finns ett dussin osignerade notiser om kuriositeter i huvudstaden Stockholms arkitektoniska och urbanistiska förflutna. Arkitekten Le Corbusiers famösa förslag, som insändes till en av Stockholms stad annonserad tävling 1932 om en ny stadsplan, finns förstås med. Förslaget innebar att man skulle riva hela skiten och bygga fem jättehus som skulle rymma drygt 100 000 invånare i varje.
En av kuriositeterna i numret väcker mina associationer. ”Make medborgarplatsen träsk again” beskriver kort hur Södermalms stökiga hjärta fram till 1800-talets slut var ett stinkande träsk. Sjön Fatburen var från början en källa till dricksvatten, men blev med ökande befolkningstäthet till en hälsofara. Så småningom kom den att kallas ”Döda havet” på grund av den mängd lik man antog att den härbärgerade. Den fylldes igen på 1850-talet.
Stockholm som träsk relateras också i inledningen till Sara Stridsbergs nya roman ”Farväl till Panic Beach”, där det som i dag är Berzelii park en gång kallades Katthavet och stank. Katthavet? ”jag tror det var för att man dränkte kattungar där”, tänker berättaren. ”Senare fyllde man igen det stinkande havet och anlade en park”.
Och för några år sedan kom Kristian Petris ”Träsket”, som bland annat beskrev de vattensjuka slumförhållanden som präglade det vi i dag känner som Humlegården.
Det kan kanske vara dags att revidera Lasse Berghagens örhänge ”Stockholm i mitt hjärta” och ändra refrängen till ”en blandning av sött och salt och gamla träsklik”.
Läs fler texter av Jonas Thente
