Har Europas kris med förlusten av dess mitt att göra?
Vi har sett det förut: hur den mångnationella centralmakten kollapsat och störtat resten av Europa i fördärvet. Då hette den Habsburg. Eller Österrike-Ungern, enligt Robert Musils berömda skildring en av de få europeiska stormakterna, alltid bräckligare och mindre ”stor” än de andra. Den gången regerade stormakterna världen; i dag är de som EU ett slags perifer konkursförvaltning medan den europeiska mittens kärnländer kan ge oss en bättre aning om framtiden.
Söndagens segerherre Herbert Kickl är en ”illiberal” nationalist, radikalare än tyska AfD och ännu inte volkskanzler. Men redan avtecknar sig mellan hans Österrike och Viktor Orbáns Ungern en växande vägrarfront – mot det liberala Europa och Bryssel, som redan innefattar tidigare habsburgska Slovakien och som efter val nästa år lär få sällskap av Tjeckiska Republiken. Ett framtida mittenläger med tvivelaktig syn på demokrati, Trumpvänligt och främlingsfientligt, med knackig ekonomi och sedan gammalt beroende av Ryssland. Först sent har resten av Europa börjat se det som en dödlig fara.
Fast varför skulle man känna sig överraskad? När kommunismen föll i Östeuropa skulle – nästan som en naturlag – alla länderna där bli demokratiska; sedan var det bara en tidsfråga innan Ryssland skulle följa efter. Så såg strategin ut i både Bryssel och Washington och Angela Merkel var galjonsfigur: en ekonomisk omvandling och samordning, orkestrerad av väst, skulle driva igenom denna demokratiska metamorfos.
Så blev det inte.
Mittens länder fortsätter att odla den habsburgska särställningens tradition, länge som fantomsmärta, nu redan med egen vägrarfraktion i Europaparlamentet.
Åtminstone sedan Putins överfall på Ukraina står det klart även för denna politiks optimister. Och Östeuropa som förebild? Knappast. Vad man ville ha av Europa var fri rörlighet, beskydd, krediter och ekonomisk hjälp, inte så mycket en demokratisk ordning som man hade liten eller ingen erfarenhet av. Resultatet har blivit ett slags Transiteuropa: ett koppel stater på väg från öst mot väst, långt ifrån framme och ännu inte helt frigjorda från sin tidigare realsocialistiska praxis. Alltså någonstans mitt emellan: och det är denna transeuropeiska mitt som nu växer och redan håller på att skaffa sig en egen identitet.
Här spökar Habsburg trots att vi vet hur det den gången slutade.
I dag spårar Orbán, Kickl skuggar. Kreisky och Kádár kom även de bra överens. Och slagordet är ”neutralitet”; också Orbán, Europas mest erfarne ”illiberale” populist, talar nu om ”ekonomisk neutralitet”. Ordet är nytt för honom medan det i Sverige inte används annat än möjligen som skällsord. I ungersk mun är det det senaste försöket att rättfärdiga en politik stick i stäv mot vad Bryssel står för – vi handlar med vem vi vill (läs: även med Ryssland och Kina) och ser först och främst till ungerska intressen (Bryssels europeiska angår oss inte).
För denna krassa och i grunden antieuropeiska kalkyl finns stor förståelse i grannländerna; solidariteten med till exempel Ukraina är mycket ljum, också i Schweiz. Österrike älskar sin neutralitet, slovaker och tjecker drömmer om den utan att tillstå det öppet. Mittens länder fortsätter att odla den habsburgska särställningens tradition, länge som fantomsmärta, nu redan med egen partivägrarfront i Europaparlamentet.
Samtidigt har på kort tid avståndet mellan tidigare neutrala länder vuxit till en avgrund. Synen på det imperialistiska Ryssland? I dag hör stater som Sverige och Finland med Baltikum och Polen till de mest militanta medan man i Transiteuropa visar en allt större ”förståelse” för Putin. Och av konkreta skäl är den stor – från geografisk närhet, ”gemensam” historia, ekonomi, säkerhet och inte minst energi. Österrike och Ungern är särskilt utsatta. Putin skulle kunna stänga ner dem närhelst han önskade genom att stoppa leveranserna av gas och olja. Obekant är detta inte – men så ökar ”förståelsen” för hotande realpolitiska eftergifter, kanske för beroenden vi inte ens känner till och som för (miss-)tanken till hästen i Troja.
Att i dag prata högt om vad ”neutralitet” betyder är dock tabu.
”Illiberalernas” förlust av Kaczynskis Polen häromåret var en stor förlust, landet behandlas nu som om det aldrig hade existerat.
Den ryska imperialismen är den sista i Europa som håller på att gå i graven. I Ukraina utkämpar Putin ett desperat existenskrig som hotar hela Europas efterkrigsordning. Och inte bara där: koloniala nationer lamslås när Ryssland försöker manipulera dem eller ockupera delar av deras stater som i Belarus, Georgien, Transnistrien eller Centralasien.
En beprövad strategi: liknande har i Europa skett med Österrike, Serbien, Kosovo och Bosnien. Eller Ungern. En käpp i hjulet, som politik negativ och steril, men som ska vinna åtminstone tid åt Putins imperium.
Transiteuropas mitt har en lång och stark tradition av ”illiberalism”. Den stärks nu och Orbán är dess främste ideolog och realpolitiker; Kickl, Jörg Haiders förre talskrivare, är av samma skrot och korn. ”Illiberalernas” förlust av Kaczynskis Polen häromåret var en stor förlust, landet behandlas nu som om det aldrig hade existerat.
Men precis som i Bryssel vet man att det är Amerika som kommer att bestämma vad som ska hända också i Europa och mittens populistiska politiker har satsat allt på att Donald Trump ska vinna valet i november: Viktor Orbán är redan Europas mest välkomne politiker i Mar-a-Lago, snart kanske i sällskap med Herbert Kickl.
Läs också:
Lisa Magnusson: Varför behandlas Jimmie Åkessons bröllop som en kunglig tillställning?
Susanne Nyström: Politiker måste våga ställa utsatta grupper mot varandra
