Min fjortonåring går i tysk skola i Berlin. Varje eftermiddag kommer hon utmattad hem från skolan. Att från halv nio på morgonen till fyra på eftermiddagen lyssna på ett språk man ännu inte kan ordentligt är tungt.
– Du sade att jag skulle lära mig tyska snabbt, sade hon anklagande efter den första veckan.
– Jag sade också att det skulle bli tungt i början, svarade jag.
Jag vet precis hur hon känner det, för i motsats till henne har jag inte fått ett enda språk gratis. Jag vet också att eftersom hon själv inte har varit med om det – svenska, finska och ryska lärde hon sig innan hon fyllde tre och engelska kommer automatiskt för de flesta barn nuförtiden – så går den inte att förklara. Man måste själv uppleva hur det känns. Det kallas erfarenhet.
Erfarenhet betyder att man vet hur någonting brukar vara. Då ställer man också förväntningarna därefter.
Jag har tänkt på den här omständigheten när jag har läst reaktionerna på Ludmila Engquists nya biografi
I före detta sovjetländer är den här sortens erfarenhet ett livsvillkor. Att veta hur saker fungerar i praktiken – oavsett hur de ska fungera i teorin – är helt nödvändigt för att man ska klara sitt vardagsliv. Hur man ska hitta en bra skola till sina barn, köpa en bostad eller skaffa ett pass är bara några exempel på situationer där det inte hjälper att leta efter information på nätet eller ringa en myndighet. Man ska helt enkelt veta hur det fungerar.
Jag har tänkt på den här omständigheten när jag har läst reaktionerna på Ludmila Engquists nya biografi. I en DN-intervju kommer det bland annat fram att hon tog anabola steroider under sin tid i det sovjetiska landslaget. Det hade hon inte talat om för sin man Johan Engquist, eftersom hon visste ”hur hårt han fördömde dopning”. Av samma orsak förnekade hon detta inför svenska journalister.
Nu har alltså sanningen kommit fram, och reaktionerna i Sverige är chockade. Ludmila Engquist ljög!
Jag har svårt att tänka mig ett större hyckleri.
Det kanske inte går att förvänta sig att hela svenska folket ska veta hur utbredd dopningen i Sovjetunionen var. Men sportjournalister ska veta det. För att inte tala om en tränare och agent som Johan Engquist.
Naturligtvis hade Ludmila Engquist tvingats ta steroider, precis som alla andra. Så fungerade sovjetsystemet, och det är helt otänkbart att en enskild idrottare hade tillåtits komma undan.
Det finns en tendens i Sverige att se världen som man själv skulle vilja att den var
Att Ludmila själv inte talade om hur det låg till handlade om att överleva. Rädda sig själv och sin dotter från en alkoholiserad och våldsam make i ett sönderfallande land. Att få springa för Sverige var för henne och hennes barn en rent fysisk räddning. Därför teg hon om en omständighet som var solklar.
Men Sverige hade kollektivt bestämt sig för att den inte existerade.
Vackert var det inte. Och hur skulle det kunna vara det? Den som har bevakat diktaturer vet att de ofta försätter människor i en situation där det är omöjligt att agera moraliskt.
Allt det här säger erfarenheten. Den kunskap man förvärvar genom att sätta sig in i hur saker och ting fungerar inom idrotten i diktaturer.
I Sverige vårdar man sina förhoppningar. Reaktionen mot Engquist var så hård därför att folk kände sig lurade. Men de borde ha vetat bättre.
Det finns en tendens i Sverige att se världen som man själv skulle vilja att den var. Sedan blir man häpen över att när kapitalistiska bolag släpps in i skolvärlden uppträder de som kapitalistiska storbolag. Estonia gick inte att bärga, trots att beslutsfattarna hade lovat det. Och sovjetiska idrottare tvingades dopa sig.
Hopp är bra, men man måste fortfarande ta reda på saker.
Här kan du läsa fler texter av Anna-Lena Laurén.
