Fredagskvällen den 6 oktober 2023 tog regissören Göran Hugo Olsson och hans klippare Britta Norell helg. De hade suttit och jobbat med ett avsnitt om jom kippur-kriget i deras omfattande arkivfilmsprojekt ”Israel Palestina på svensk tv 1958–1989” som de redan hade slitit med runt fem år. Halvvägs genom kronologin kom de plötsligt på att det nästan var på dagen 50 år sedan en koalition av arabländer överraskade Israel med ett plötsligt anfall. Både Olsson och Norell fascinerades av den slumpmässiga tajmningen.
Dagen efter vaknade de upp till nyheten om Hamas mardrömslika terrorattack mot södra Israel som resulterade i massmord, sexuellt våld och 250 kidnappade människor. Något som i sin tur ledde till ett mer eller mindre pulveriserat Gaza, oändligt många civila dödsoffer och nu senast en israelisk markinvasion i Libanon.
– Jag är så fruktansvärt deprimerad och paralyserad av det som skett. Att det skulle kunna hända, det hade jag nog kunna räkna ut. Men den här nivån och så många oskyldiga och så många barn. Och att världen ser på … jag kan inte hantera det, säger Göran Hugo Olsson på ett stökigt kafé i samband med filmens världspremiär i Venedig.
Få av årets festivalfilmer var mer politiskt högaktuella, vilket märktes på det stora internationella intresset, trots den något prövande längden på nästan tre och en halvtimme.
– Allt förändrades då, för ett år sedan, men det innebär inte att vi ändrade på något i filmen även om den inte var klar, säger Olsson.
Dokumentären återkallar inte bara historien om det han kallar ”alla konflikters moder”, utan blir också en slags kvalificerad minneskavalkad där många kända SVT-profiler som Bo Holmström, Siewert Öholm, Elisabeth Hedborg med flera passerar revy.
Göran Hugo Olsson hamnade i SVT:s arkiv via sin första svenskspråkiga film på länge, ”Maj 68”, som kretsade kring politiska skeenden i Sverige och utomlands under revoltåret 1968.
– Jag hade gjort ett antal filmer i USA och var så jävla trött på alla problem med musikrättigheter, advokatmöten och överrockar. Det var underbart att jobba i Sverige igen, och medan vi tittade runt hittade vi en massa bilder, som man gör. De passade inte in i ”Maj”-filmen, men vi insåg att vi skulle kunna göra något med Israel och Palestina i stället.
Filmen ”Israel Palestina…” skiljer ut sig genom att inte ha någon berättarröst och är sparsam med musik. Ett helt medvetet val som delvis handlar om Olssons stora tilltro till unga tittare.
– Jag tror att dokumentärfilmer förändras hela tiden. Den typ av film som jag jobbar med går mycket ut på någon slags folkbildning, som till exempel ”Om våld” som har visats på bio i universitetsstäder i totalt tjugofem länder, varav sju i Afrika. De som kommer och ser mina filmer är ofta unga människor som är nyfikna på historien, säger han.
– Förr var man tvungen att paketera allt med musik och kontext. Jag tror inte man behöver det längre. Folk vill ha öppnare material. Många är ju på Wikipedia samtidigt som de tittar, jag gör det själv. Så det är liksom ingen idé att förklara när Yassir Arafat föddes och när han dog. Utan allt det där finns tillgängligt. Så vi försökte göra en visuell resa i stället.
Av de fem tusen tv-timmar som utgör råmaterialet för filmen finns det två tv-trender som fått stryka på foten. Den ena lite festligare och den andra lite torrare, enligt Göran Hugo Olsson.
– Vi har gjort allt vi kan för att ge en representation av det som sändes på tv under de här åren. Men vi skippade alla artister som åkte till Israel, som Carola i Betlehem och Lill-Babs som spelade in en skiva där … det finns hundratals ”sångtimmar” som kan vara väldigt roliga och där folk har tokiga kläder, sjunger på finlandssvenska i något sammanhang som de inte fattar ett skit av. Det är en brist hos mig som filmare, att jag inte har någon humor. Jag säger alltid nej till trams.
De många oändliga tv-debatterna, med bland andra Per Ahlmark som fyllde 80-talets tv-tablåer, fick inte heller vara med. Det blev för tråkigt, tycker Göran Hugo Olsson.
En stor skillnad mellan tv-rapporteringen före murens fall – där filmen slutar – och efter, är inställningen till döda kroppar. ”Israel och Palestina …” visar hur människor kunde dö i bild på bästa sändningstid halv åtta, som exempelvis en palestinsk terrorist som åker ut från ett fönster och kraschar i marken. I filmen finns också bland annat skjutna soldaters kroppar och en israelisk kvinna som hänger död ombord på en båt efter en attack. Hur makabert det än kan låta är det något som Olsson kan sakna.
– Det är ett trendbrott som sägs handla om respekt för människor, men att visa hur döden ser ut är för mig att visa ett annat slags respekt. Jag säger inte att man ska visa ansikten och så vidare, men det händer något när medierna tvättar bort döda kroppar. En förståelse för vad krig innebär går förlorad. Jag har bara sett två döda kroppar på tv de senaste fem–tio åren, den ene av George Floyd och den andra flyktigpojken Alan Kurdi – och båda de ändrade opinionen!
Det finns ett väldigt talande klipp i filmen från 1986 där den israeliska författaren Amos Oz till synes talar in i framtiden, när han säger att extremister på båda sidorna spelar varandra i händerna och att det inte finns någon militär lösning på den långvariga konflikten i Mellanöstern. ”Det går inte att undertrycka Palestinafrågan, den måste lösas, på samma sätt som palestinierna inte kan undertrycka Israel.”
Det är ungefär den inställningen som Göran Hugo Olsson vill spegla med sin film.
– Jag hoppas att filmen kan bidra till att ändra narrativet, så att det blir någon ny diskussion om fred, samexistens och samarbete. Det verkar ha försvunnit och det gör mig olycklig. Det som är hemskt i filmen är att man ser jättemånga bra, vettiga människor som säger bra saker och har rätt. Men de försvinner in i historiens garderob. Och så finns det folk som hetsar. Och de vinner.
Göran Hugo Olsson
Född: 1965 i Lund, dokumentärfilmsregissör och producent
Karriär: Fick sitt filmgenombrott med ”Fuck you,
fuck you very much” (om artisten Leila K, 1998), porträtterade musikern Billy Paul i ”Am i black enough for you” (2009). Väckte stor internationell uppmärksamhet med ”The Black Power Mixtape 1967-1975” (2011). Har också bland annat gjort Guldbaggevinnaren ”Om våld” (2014), ”Den sommaren” (2017) och ”Society of the spectacle” (2023).
Aktuell: Arkivfilmen ”Israel Palestina på svensk tv 1958-1989” har biopremiär 4 oktober. Visas även bland annat på kommande Londons filmfestival. En serieversion sänds i SVT våren 2025.
Läs mer om Israel-Palestina–konflikten
Läs mer om film- och tv i DN och fler texter av Helena Lindblad
