Du har varit på dejt med entreprenören Isabella Löwengrip. Ni har ätit middag på en bättre restaurang, och nu kommer servitören in med notan. Och hon bara sitter där. Låtsas som ingenting.
Bättrar på läppstiftet lite, kanske. Väntar på att du ska plocka upp den lilla pärmen och betala.
”Det är precis som när man sitter i möte och man kör den här taktiken att man är tyst. Exakt samma sak i dejtningen. Det kan vara i fem minuter, och man ser när servitören kommer fram och kollar om man är redo. Aldrig i livet!” säger hon i ”Ekonomibyrån” (SVT 20/9).
Jag skrattar högt, för det är ju kul med folk som står upp för vad de tycker och inte tvekar att säga sitt hjärtas mening, även när den meningen är hopplöst gammaldags och passé – eller, tja, borde vara.
För klippet har blivit viralt, och internet är nu fullt av tjejer och kvinnor som menar att det är givet att de själva inte ska behöva betala när de går på dejt. Åtminstone inte om den de dejtar är man.
”Helt rätt!” utropar även författaren David Lagercrantz (Expressen 29/9).
Fast han har vissa betänkligheter: ”Att ta notan är mer än bara en gest, en etikettsregel som bitit sig fast. När middagen eller drinken betalas, händer något osynligt. En maktförflyttning, liten eller stor, sker, och ofta är det till allas fördel. Den som bjuder blir styrkt, den som blir bjuden känner sig omhändertagen och uppskattad. Men det är en skör ordning som också kan skapa obalans, irritation, och orimlig förväntan.”
Det är tyvärr ofta rätt otacksamt att vara kvinna i modern tid.
Ja. Och det är tyvärr ofta rätt otacksamt att vara kvinna i modern tid: att svettig stressa mellan heltidsjobb och barn, plus en massa obetalt hushållsarbete på det, samtidigt som män numera obekymrat släpper dörren rätt i ansiktet på en.
Vi är nämligen fortfarande inte jämställda. Men gentlemannen är död, strypt i sin egen råsidenslips och begraven utan ceremoni på internets skräpiga bakgård, av all världens incels – ni vet, de där som tycker att kvinnor är horor som enbart finns till för att behaga dem själva.
Kvar står det täcka könet och sörjer, utan att riktigt veta vad.
Inte är det en tid ”då män var män och kvinnor kvinnor”; Isabella Löwengrip, exempelvis, är ju en framgångsrik affärskvinna som aldrig i livet skulle vilja låta en man styra hennes liv, inte på riktigt.
Och jag är inte dum. Jag förstår verkligen att hon och andra ändå kan känna ett pirr inför själva spelet: det manliga, respektive kvinnliga. Men vet ni vad som är ännu sexigare än ”maktförflyttningar” och att lajva livegen? Det som uppstår när man tittar någon i ögonen och ser en jämlike.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Regeringen måste sluta posera och i stället börja lösa integrationsproblemen
Richard Swartz: Rysslands imperialism är den sista i Europa som går i graven
