I ett klassiskt krigsreportage från mitten av 1990-talet mötte den kanadensiske författaren Michael Ignatieff serbiska milissoldater vid fronten i östra Kroatien. Vad har ni egentligen emot dem som ni skjuter på, frågade han. En av dem tog upp ett paket cigaretter: ”Det här, det är serbiska cigaretter. Där borta röker de kroatiska cigaretter”.
Ignatieff lät sig förstås inte övertygas, så soldaten prövade ett annat argument: ”Kroaterna tror att de är finare än vi, de vill vara gentlemän, européer. Men innerst inne är vi alla samma Balkanskit.”
Resonemanget skavde i en tid då etniska konflikter brukade förklaras i termer av oöverstigliga kulturella avstånd. Statsvetaren Samuel Huntington hade på äldre dar vunnit ny berömmelse med sin dramatiska tes om att världspolitiken bestod av en kamp mellan civilisationer. Att just Bosnien-Hercegovina blev en så blodig krigsskådeplats förklarades enligt denna teori med krocken mellan tre oförenliga civilisationer: den västkristna, den östkristna och den muslimska.
Ignatieff vände sig i stället till Sigmund Freud för att försöka förstå samma sorts skeenden. Han tilltalades av Freuds idé om ”de små skillnadernas narcissism”; hur det är de små, inte de stora, olikheterna mellan människor som lägger grunden för fiendskap. Av fåfänga vill vi särskilja oss från våra likar, varför vi gärna tillmäter till synes triviala skillnader en överdrivet stor betydelse. Som småbarnen som bråkar om vem som ska ha den röda hinken. Eller som värnpliktiga i ett inbördeskrig som finner gruppidentitetens trygghet i valet av cigarettmärke.
30 år senare har den Huntingtonska kultursynen segrat, åtminstone i skandinavisk inrikespolitik.
Danmark har med bred politisk uppslutning institutionaliserat uppdelningen i västlig och icke-västlig kultur som nu ligger till grund för en storskalig rivningspolitik. Förra veckan antogs den så kallade gettolagen (enligt vilken det inte ska få finnas områden där mer än hälften av invånarna är icke-västliga) upp till förhandling vid Europadomstolen.
Idéerna känns igen även i svensk debatt. De svenska värderingarna vävs i politikertalen allt oftare in i resonemang om en västerländsk kultursfär. Kristdemokraterna har exempelvis föreslagit att skolor som inte följer ”västerländska värderingar” ska stängas och till och med nationalistpartiet Sverigedemokraterna lyfter i sitt principprogram fram att Sverige tillhör en västerländsk kulturgemenskap. Och det är förstås uteslutande icke-västliga invandrare som bildsätter de samhällsekonomiskt skadliga fantasierna om återvandring.
Stereotyper om finska män som kulturellt determinerade till ett våldsamt beteende, var mycket seglivade.
I en intervju med DN (27/9) hävdar utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) att nutida invandring är svårare på grund av invandringsgruppens sammansättning. 1970-talets finska arbetskraftsinvandrare var ”relativt lika oss” till skillnad från senare migranter från Mellanöstern och norra Afrika som har en ”helt annan kulturell bakgrund”. Finnarna ”smälte snabbt in”, medan vår tids invandrare orsakar värderingskrockar.
Det låter både rimligt och riktigt. Givetvis har bakgrund betydelse för integrationen. Givetvis är det kulturella avståndet kortare till Finland än till Somalia.
Kanske var den tidigare integrationspolitiken alltför materialistisk. Betydelsen av kultur underskattades, ibland med förödande konsekvenser, som när myndigheter blundat för problemen med hedersvåld.
Men det finns risker även med att ge kulturskillnader en så avgörande betydelse.
1900-talets europeiska historia lär oss att kulturell närhet inte är något recept för harmoni. Det krävdes exempelvis inga stora kulturella avstånd för att i decennier hålla igång konflikten mellan protestanter och katoliker på Nordirland. I Bosnien fanns både ett gemensamt språk och en långtgående social integration, äktenskap över religionsgränserna var till exempel vanliga – ändå kom grannar att mörda varandra. Och, för att även nämna det självklara, en mycket långtgående assimilering in i majoritetskulturen var till ingen hjälp för den judiska minoriteten på 1930-talet.
Den avgörande faktorn har varit nationalism, inte kulturkrockar.
Den avgörande faktorn har varit nationalism, inte kulturkrockar.
Det betyder varken att kulturskillnader inte existerar – självklart gör de det, självklart kan det medföra stora svårigheter – eller att nationalism är en tillräcklig ingrediens för konflikt. All nationalism är inte destruktiv och det går att argumentera för att ett mångkulturellt land som Sverige behöver en starkare nationell identitet.
Men historieskrivningen om vår egen arbetskratsinvandring under efterkrigstiden förfalskas i hög takt. Den var ingalunda så smärtfri som den numera framställs. Segregationen var utbredd, separatistiska idéer var mainstream och stereotyper, exempelvis om finska män som kulturellt determinerade till ett våldsamt beteende, var mycket seglivade.
De danska ghettolagarna har ett uppenbart legitimt syfte – att bryta segregationen – men indelningen av grupper i västliga respektive icke-västliga är likväl djupt problematisk.
En inkluderande nationalism, som är förenlig med demokratiska ideal, går faktiskt inte att förena med en kultursyn enligt vilken vissa grupper är mer eller mindre omöjliga att integrera.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Regeringen måste sluta posera och i stället börja lösa integrationsproblemen
Richard Swartz: Rysslands imperialism är den sista i Europa som går i graven
