Jag trodde grejen med public service var att de inte hade någon reklam. Men det var tills jag såg filmen om den skandalomsusade författaren Horace Engdahl, ”Horace går – en vandring genom livet och krisen” (SVT 6/10).
Han är drastisk och spirituell, därför lätt att tycka om; jag blir omedelbart på gott humör.
Och så verkar han ha ett så härligt liv.
Inte bara får han en resa till Rom betald av SVT, minus några mil då han för dramaturgins skull måste gå till fots längs en lantväg, eftersom själva upplägget för dokumentären är att han gör en pilgrimsvandring, ”i överförd bemärkelse”. Det är inget religiöst monument han vallfärdar till, utan sig själv, sitt inre.
Och tänk, även denna inre resa tycks vara helt gratis! Den kostar honom ingenting. Därinne finns nämligen bara smakfullt ljussatta selfies. Aldrig har Horace Engdahl sett vackrare ut.
Varför har de förvandlat mig till en sorts Voldemort? Varför har jag blivit det här monstret?
I ett decennium var han Svenska Akademiens ständige sekreterare, med den äran. Sedan kom Skandalen: 18 kvinnor gick ut och anklagade hans vän – den så kallade Kulturprofilen – för sexuella trakasserier och övergrepp, domstolen dömde honom för våldtäkt. Och Horace Engdahl tog honom genast i försvar, till denna dag hävdar han att vännen inte gjort något fel.
Det har gjort honom till en impopulär man.
”Varför har de förvandlat mig till en sorts Voldemort? Varför har jag blivit det här monstret? Det kan man verkligen undra över. Jag undrar väldigt mycket”, säger han i dokumentären.
Själv betraktar han sig snarast som en hjälte, ja, han blir rent av imponerad när han tänker på hur orädd han varit.
Själv betraktar han sig snarast som en hjälte, ja, han blir rent av imponerad när han tänker på hur orädd han varit.
Han jämför störtandet av honom från den litterära scenens tron med den blodtörstiga pöbelns revolt under franska revolutionen, med terror, med totalitära samhällen, Sovjet. Och han avskyr massan, förklarar han. ”Men de som man valt, de som tillhör ens liv, med dem är man förbunden av en högre lag, och den kräver lojalitet. Nästan hur långt som helst.”
Så vad innebär denna lojalitet? Undrar man ju då. Skulle man inte lika gärna kunna säga att lojalitet är just att tala om för en vän när han är fel ute, och att älska den vännen och stå vid hans sida ändå?
För mig tycks det som att Horace Engdahl faller i exakt samma fälla som han anklagar vår samtid för; det kategoriska, den oresonliga självrättfärdigheten, föraktet för det felbara, beröringsskräcken. Är det därför han bestämmer sig för att hans vän inte har gjort något orätt? För att han annars skulle behöva ”ta avstånd”?
Är det därför han bestämmer sig för att hans vän inte har gjort något orätt?
Men den sortens följdfrågor och invändningar möter Horace Engdahl varken från sig själv, eller från följeslagaren och filmaren Olavi Linna. Och han förekommer fort dem som undrar.
”Människor frågar mig ibland: När du ser tillbaka på ditt eget agerande, är det ingenting som du ångrar?” säger han. ”Och det är det inte. Jag känner ingen skuld. Jag känner ingen bitterhet heller.”
Det låter kanske likt den franska legendaren Edith Piafs chanson ”Non, je ne regrette rien”, nej, jag ångrar ingenting. Men hennes – ofta missförstådda – berättelse handlar ju om att resa sig ur askan, sotig och brännskadad och mörbultad, och ta sig an morgondagen med den sorts trotsiga tillförsikt som man bara kan känna om man upplevt natten.
Horace Engdahl säger i stället: ”Vilken natt?” och borstar av sig. Det är en förvånansvärt ytlig och stum hållning för någon som byggt hela sitt liv på att vara en intellektuell.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Här är mitt allra bästa dejttips till Isabella Löwengrip
Annika Ström Melin: Envåldshärskarnas övergrepp ska inte betalas med EU-pengar
Liza Alexandrova-Zorina: Hur har den ”oberoende” dokumentärfilmaren ens hamnat vid den ryska fronten?