Den 16 september införde Tyskland gränskontroller mot alla sina grannländer. Vi talar om en sträcka på nästan 400 mil, mot Danmark, Polen, Tjeckien, Österrike, Schweiz, Frankrike, Luxemburg, Belgien och Nederländerna. Samtliga ingår i Schengensamarbetet om fri rörlighet.
Orsaken uppges från Berlin vara både att minska invandringen och möta ett akut hot från islamistisk terrorism och grov brottslighet. I verkligheten är skälet främst politiskt, och handlar mer om hotet från högerextrema AfD och flyktingnegativa vänsterpopulisten Sahra Wagenknecht. Att patrullera gränsen framstår som kraftfullt i tider av invandringsmotstånd i opinionen. Samma sak har gjorts också i Danmark, Österrike, Slovenien, Italien och Frankrike, på hela eller delar av gränserna, och i Sverige har vi sedan 2015 gränskontroller vid Öresundsbron.
Den fria rörligheten är sedan starten en av grundpelarna i det europeiska samarbetet.
Den fria rörligheten är sedan starten en av grundpelarna i det europeiska samarbetet och sedan det första Schengenavtalet 1985 har möjligheten att resa fritt gradvis utvidgats till att gälla i 29 länder, i och utanför EU. Den friheten, för människor liksom för varor, tjänster och kapital, är det som skapar den gemensamma marknaden.
Och den marknaden har på många håll blivit reellt gemensam. Människor bor i ett land och arbetar i ett annat, företag har underleverantörer och kunder i hela EU och varor transporteras hela tiden kors och tvärs över nationsgränser. Om man ser på EU som ekonomiskt projekt är det här den helt nödvändiga basen för framgång. Bara med den inre marknaden har vi en chans att hålla något sånär jämna steg med ekonomiska stormakter som USA och Kina.
Den uppmärksammade rapport om EU:s konkurrenskraft som förre ECB-chefen Mario Draghi presenterade tidigare i höstas visade att vi inte ens utan inre gränser lyckas särskilt väl med det. Och nu genomför alltså flera EU-länder åtgärder som slår mot själva grunden för det europeiska projektet.
En tysk rapport uppskattade att återinförda gränskontroller inom Schengen skulle innebära 470 miljarder euro i minskad tillväxt över tio år.
De första återinförda gränskontrollerna inom EU kom efter de stora flyktingströmmarna från det krigsdrabbade Syrien. Då gjordes flera uträkningar av vad sådana gränser skulle kosta. En fransk studie pekade på bland annat timlånga köer för lastbilar vid den spansk-franska gränsen och räknade fram att stadigvarande kontroller skulle minska handeln mellan Schengenländerna med mellan 10 och 20 procent. En tysk rapport uppskattade att återinförda gränskontroller inom Schengen skulle innebära 470 miljarder euro i minskad tillväxt över tio år.
Det har EU-länderna, rent ekonomiskt, inte råd med. Priset av att välta det europeiska projektets själva grundpelare kan dessutom bli mycket högre än så.
Läs mer:
Annika Ström Melin: Envåldshärskarnas övergrepp ska inte betalas med EU-pengar
Susanne Nyström: Gunnar Strömmer räknar med att kunna mosa Liberalerna
