På torsdagen släpptes ”Unleashed” (ungefär ”frisläppt”), Boris Johnsons memoarer. Förlagets pr-maskineri har gått på högvarv i flera veckor, och Daily Mail har kört en följetong med utdrag ur boken.
Mest uppmärksammat är Johnsons avslöjande om drottning Elizabeth II.
Hon led av ”någon form av bencancer” åren innan hon avled, enligt Johnson, som var premiärminister 2019–2022. Den detaljen har gett Johnson epitetet ”elak skvallertant” i konservativa The Times.
Förvånade ögonbryn höjs också över att Johnson avsäger sig skulden för kaoset efter brexitomröstningen 2016. Det var David Camerons fel, eftersom han inte hade förberett sig på att förlora, anser Johnson.
Sedan finns så klart anekdoter. Som den om en dold mikrofon som hittades på Johnsons privata toalett på brittiska UD när han var utrikesminister – strax efter att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu fått låna den.
I ett annat kapitel hävdar Johnson att Theresa May lämnade 10 Downing Street nedgånget som en knarkarkvart. Det ges som förklaring till den dyra och omstridda renovering som han tog initiativ till efter att han kom till makten.
När Johnson sedan insjuknade i covid-19 var han nära döden och så svag ”att han inte orkade läsa Tintin”. Och när vaccinen kom ska han för en kort stund ha övervägt att skicka brittiska specialstyrkor till Nederländerna för att stjäla Astra Zeneca-doser.
Något som självklart aldrig blev av.
Festerna då?
Någon ånger är det inte tal om. Boris Johnson tycker tvärtom att han borde stått på sig mer när han anklagades för att ha anordnat fester med alkohol på Downing Street, samtidigt som resten av landet stängde ned.
Det är här det blir som tydligast att Boris Johnson inte gett upp hoppet om en politisk comeback. Han är ännu populär bland Tories gräsrötter och verkar tro att han skulle kunna bli förlåten av de miljontals britter som ser honom som en inbiten lögnare.
De negativa recensionerna överväger i brittisk press. Men att den förre Brysselkorrespondenten kan skriva, det erkänner även Skottlands förre försteminister Nicola Sturgeon, som haft otaliga duster med Johnson.
I New Statesman konstaterar hon att boken är ”oväntat lättläst” och ”rent av underhållande”, men att det också illustrerar en av Johnsons stora svagheter: ”Att han inte tar någonting på allvar – inte ens de frågor som han säger sig bry sig allra mest om.”
Läs mer:
Boris Johnson väljer sandstranden framför valrörelsen