Ezra Collective skapar kollektivt rus med sitt groove

Innan konserten ens har börjat blir Ezra Collectives särart tydlig. En dj får väggarna på anrika Vasateatern att bågna av tung dub och smattrande drum’n’bass. Inte den självklara inramningen för en jazzkonsert men däremot logisk för den brittiska kvintetten.

När man googlar på bandet kategoriseras de först som ”hiphop-grupp” och när de kommer ut på scenen presenterar de sin musik som ”afrobeat dance music”. Det visar bara på en del av de influenser som ingår i deras urbana Londonjazz. De tecknar en musikalisk triangel med spetsarna i London, Västafrika och Karibien. Bandet träffades på jazzutbildningen Tomorrow’s Warriors och har gett ut tre album. Det senaste, ”Dance, no one’s watching”, kom för mindre än en månad sedan och är en hyllning till dansen och kollektivet.

Det är antagligen därför som musikerna bara syns i halvskugga på scenen. De är mer ett verktyg för att starta festen än någon slags stjärnor. Belysningen ligger mer bakom än direkt på trummisen och bandledaren Femi Koleoso, basisten och brorsan TJ Koleoso, pianisten Joe Armon-Jones, saxofonisten James Mollison och trumpetaren Ife Ogunjobi. De visar också en genuin värme och omsorg om oss i publiken som känns ovanlig.

De spelar den latininfluerade ”Shaking body”, tolkar Fela Kutis ”Expensive shit”, varvar ned det höga tempot med den mjuka balladen med den passande titeln ”Everybody”. Men de enskilda låtarna är ändå bara byggstenar för det kollektiva rus som de skapar med sitt ettrigt framåtlutade groove. Efter ett tag liknar det här mer en slags karnevalisk ritual än prydligt paketerad konsert. Plötsligt kommer den infernaliskt skicklige trumpetaren Ogunjobi vandrande någon meter ifrån mig i en euforisk tolkning av gospeln ”Hear my cry oh lord”. Sammantaget påminner kvällen inte så lite om det lyckliga kaos som brasilianska Bixiga 70 ställde till med på förra årets jazzfestival.

Efteråt rör sig svettiga kroppar som i fnittrig trans mot utgången. Golvet är fullt av ölflaskor och plastmuggar och kön till vattenbehållarna är smått desperat. Ezra Collectives sprakande energi lär ha varit mer än tillräckligt för att ordentligt störa en av Vasateaterns gamla ägare, Gösta Ekman den äldre, som sägs spöka i huset.

Läs fler konsertrecensioner här.