Salah abu Ali, eller abu Issa som han kallas, kommer jäktande upp på gatan där vi precis har parkerat bilen. Han ska leda oss ner till ett uråldrigt olivträd, trädet som är hans liv, men vi måste vänta lite.
– De är på väg från myndigheten. Jag vill visa dem att jag har besök, säger han.
Vi befinner oss i Al Walaja, en by i utkanten av Betlehem på Västbanken. Hit flydde abu Issas familj under kriget 1948, när byn de levde i tillföll Israel. Abu Issa föddes 1972, under det uråldriga olivträdet. Han hinner inte utveckla, för besöket han väntar på anländer i en svart pick up-truck.
Två tjänstemän från den palestinska myndighetens jordbruksavdelning vinkar genom framrutan. Abu Issa går fram till förarsidan och inleder en intensiv debatt på arabiska.
Sedan ganska många år får abu Issa månadslön från den palestinska myndigheten. Han är på pappret anställd som lantbrukare. Enligt sig själv är dock hans yrke att vakta världens äldsta olivträd.
– Ser ni inte att jag har gäster? Jag är upptagen, ropar abu Issa och gestikulerar i vår riktning.
Hade man inte vetat att trädets väktare hade som avsikt att mötet med myndigheten skulle sammanfalla med besöket från Dagens Nyheter hade man kanske trott att han på riktigt var förgrymmad.
Tjänstemännen försöker resonera med abu Issa. De har kommit i dag för att förmå honom att anmäla sig för tjänstgöring.
– Kom bara till kontoret som en normal anställd. Visa upp dig så vi kan säga att du gör skäl för din lön. Tre dagar i veckan räcker! säger den ena.
abu Issa slår ut med armarna.
– Nej. Jag har sagt nej! Ska jag lämna det här antika trädet och sitta på ett kontor? Israelerna tar över allt mer! Vem ska vakta trädet?
Tjänstemännen får ge upp. De kör sin väg. En upprymd abu Issa visar med lätta steg vägen till sitt livs kärlek. Vi får följa en skräpig stig genom oländig terräng tills vi kommer till ett inhägnat område med taggtråd längs staketet och en port försedd med hänglås.
– Mitt eget ockuperade område, skojar abu Issa medan han låser upp.
Här står hon. Det abu Issa och många andra palestinier anser vara världens äldsta olivträd. Över 5 000 år gammalt.
– Det var en italiensk kommitté med experter som var här en gång och slog fast det, säger abu Issa stolt.
Olivträd är i regel små och krumma. Detta har stam som en kort ek, mäter 13 meter på höjden och ger enligt abu Issa 250 kvadratmeter skugga. DN misstänker att det snarare rör sig om 25, men majestätiskt är det.
Kommittén från Italien kom till Al Walaja 2010. Den slog inte fast att trädet är världens äldsta, men däremot att det är mycket gammalt. Över 3 000 år, kanske till och med 5 000.
– Det här trädet har världens bästa oliver, det är också bevisat, säger abu Issa och hänvisar till samma italienska kommitté.
Skördetiden är precis på väg att inledas när vi besöker Al Walaja. Klimatförändringarna har påverkat olivträd över hela världen, mindre regn och högre värme gör skördarna svåra att förutspå. Ett bra år ger det här trädet 600 kilo oliver, men under de senaste säsongerna har 400 kilo varit max.
Abu Issa säger att han tillbringar all sin tid intill trädet. Han pysslar om det, försöker vattna det och mylla ner näring.
– Först och främst ger jag det min kärlek, säger han.
Han har flera syskon som också är uppväxta här och numera fyra egna barn.
– Hela familjen bryr sig om trädet men för mig är det mer än så. Jag har avgudat det sedan jag var liten. Nu åldras jag tillsammans med trädet.
Vilka är de största hoten mot trädet?
– Det finns inget direkt hot, men jag stannar här ändå.
Jag tyckte du sa till tjänstemännen precis att ”israelerna tar över allt mer”?
– Ja, det stämmer. Hela den här trakten hotas av bosättare. Men jag tror inte de skulle hota trädet. Det går inte direkt att dra upp med rötterna.
För abu Issa, som växt upp under ockupation och kan se den israeliska muren från sin vaktpost, betyder olivträdet även något annat.
– Det här trädet har sett allt. Alla nationer, alla regeringar, alla folk. Allt som har försvunnit medan trädet har stått kvar. Vi kommer att försvinna och trädet kommer att leva vidare, säger han.
abu Issa tittar en stund på en lätt bris som får grenverket att vaja.
– Det här trädets existens är ett slags motstånd. Det är mitt motstånd.
Vi lämnar abu Issa vid hans älskade träd. Vi nämner inte att även människor i Grekland och Libanon hävdar att de har världens äldsta olivträd på sin mark. Att experterna är eniga om att det inte går att avgöra vilket av dessa träd som egentligen kom först.
Det skulle ändå inte göra någon skillnad för abu Issa.
