I förra veckan avslöjades att ledarsidorna på två anrika amerikanska tidningar, Los Angeles Times och Washington Post, inte kommer uttala sitt stöd för endera presidentkandidaten i det här valet. Det här hade inte behövt vara särskilt dramatiskt. Långt ifrån alla ledarsidor i demokratier går ut med den sortens utspel.
Ändå är det anmärkningsvärt att de två tidningarna just nu väljer att låta bli. Det hade varit en sak om man hade haft svårt att välja mellan, säg John McCain och Barack Obama 2008. Att däremot inte vilja ta ställning mellan å ena sidan en normal mainstreampolitiker och å den andra en rasistisk tvångsmässigt lögnaktig clown som redan försökt göra statskupp och som öppet talar om att använda polis och militär mot sina politiska motståndare – det är ett ställningstagande i sig själv.
Att inte vilja ta ställning mellan å ena sidan en normal mainstreampolitiker och å den andra en rasistisk lögnaktig clown som redan försökt göra statskupp och som öppet talar om att använda polis och militär mot sina politiska motståndare – det är ett ställningstagande i sig själv.
Än mer frapperande är att det var tidningarnas ägare, medicinmiljardären Patrick Soon-Shiong för LA Times och techmiljardären Jeff Bezos för Washington Post, som slog fast den nya linjen. Soon-Shiong stoppade dessutom samtidigt en artikelserie som ledarsidan hade planerat om de viktigaste argumenten mot Trump.
För Washington Post var det en svart ironi att en av tidningens ledarskribenter bara två dagar innan Bezos beslut tog emot ett Pulitzerpris vid en tjusig ceremoni i New York. Han hade fått priset för en artikelserie om hur dagens auktoritära ledare förtrycker sina befolkningar.
”Demokratin dör i mörkret”. Det är tidningens lika delar högtravande och korrekta slogan. Nu vågar man inte välja mellan Donald Trump och Kamala Harris.
Bezos må äga tidningen, men varken dess ledarskribenter, kolumnister eller nyhetsjournalister håller nu tillbaka. Flera namnkunniga redaktörer och skribenter har hoppat av både i Washington och Los Angeles, men i Washington Post ser man missnöjet direkt i spalterna. Det var tidningens egna nyhetsreportrar som avslöjade att Bezos själv hade fällt avgörandet och på ledarsidan har det redan publicerats åtskilliga texter om farligheten i krypandet för Donald Trump.
Höga chefer på Bezos rymdbolag Blue Origin hade rentav ett möte med Trump senare samma dag som Washington Posts ickedeklaration offentliggjordes.
För det går inte att tolka på något annat sätt. Både Soon-Shiong och Bezos har stora federala kontrakt, och höga chefer på Bezos rymdbolag Blue Origin hade rentav ett möte med Trump senare samma dag som Washington Posts ickedeklaration offentliggjordes.
När Trump var president förra gången fick Microsoft ett mångmiljardkontrakt med Pentagon som alla hade trott skulle gå till Amazon, en affär som Trump själv sade att han haft insyn i. Amazon stämde då staten för att de bestraffats för negativ rapportering om Trump i Washington Post, och fick delvis rätt. Nu tycks Bezos vilja undvika liknande risker genom att i förväg rätta in sig i ledet.
Och det är såhär autokratiska ledare styr. Trump har inte gjort någon hemlighet av sina planer att använda statens fulla kraft för att hämnas på sina motståndare. Han har också länge varit öppen med att han ser fria medier som del i den skaran. Många väljer i en sådan situation att anpassa sig för att inte förarga. Inte minst gäller det personer som kan tjäna pengar på att hålla sig väl med makten.
Många väljer att anpassa sig till auktoritära ledare för att inte förarga. Inte minst gäller det personer som kan tjäna pengar på att hålla sig väl med makten.
Givetvis kan det också handla om att tidningsmiljardärerna själva ser genuina fördelar i en Trump-vinst, med exempelvis de stora skattesänkningar som utlovats. Washington Posts vd och utgivare, William Lewis, har också tidigare jobbat på konservativa tidningar i både USA och Storbritannien och dessutom som konsult direkt åt Torypartiets dåvarande premiärminister Boris Johnson. Lewis har försvarat beslutet med att han inte tycker att oberoende tidningar ska uttala sitt stöd för den ena eller den andra kandidaten. När han var chefredaktör på brittiska The Telegraph slöt den tidningen dock tydligt upp bakom Tories, så det verkar variera.
I sak spelar det förmodligen ingen roll vad tidningar säger om sina favoriter inför ett val. Men att de är så rädda för Trumps repressalier att de hellre håller tyst säger allt om hur farligt det vore för alla om han vann.
Läs mer:
Isobel Hadley-Kamptz: Trump tänker köra USA:s ekonomi rakt in i en bergvägg
Lisa Magnusson: De högerkonservativa har inte förstått någonting om dragshower