Det var helt i linje med tidsandan, understryker Bengt Andersson, när han ska berätta om idrottslektionerna på Hvitfeldtska under mitten av 1950-talet. Ett stående inslag även för elva- och tolvåringar var – säger Bengt – skytte.
– Det var ju spänt. En pågående militär upprustning och en skärpning i andan, säger 80-åringen i dag.
I förra veckan kunde DN berätta om det pådrag som följde när ett stort vapenfynd gjordes i den nuvarande gymnasieskolans källare. 32 antika kulgevär utan slutstycken hade utan skolledningens vetskap förvarats där. Polisen larmades och hämtade gevären till skrotning. Ingen visste exakt hur de här vapnen hade använts, eller av vem.
Men en skytt heter alltså Bengt Andersson och när han började på Hvitfeldtska läroverket 1956 var det en skola ”enbart för gossar”. Barnens gymnastiklärare gick under namnet ”Gurkan”.
– Han var en stor, kraftig och bestämd herre. Med en ordentlig disciplin, minns Bengt Andersson.
En gång om året fick varje klass – under ”Gurkans” ledning – genomgå skjutövning med skolans egen uppsättning av gevär.
– Vi traskade iväg till skjutbanan i Högsbo och så låg man där och lärde sig säkring av vapen och rikting och siktning. Det stod en kille vid tavlorna och viftade med en spade för att visa om man hade träffat eller ej.
Hur gick det för dig?
– Jo, det gick hyfsat. Det var en intressant och spännande övning för mig som barn och jag sköt mig till medalj senare i lumpen, så nåt lärde jag mig kanske också.
Att barn rustades med skyttekunskaper redan på nuvarande mellanstadienivå, låg i linje med den allmänna dåtida synen på vad barn skulle klara av, tycker Bengt Andersson. Han minns scouterna som en skola i överlevnad och nämner också Gustaf Adolfs-firandet på 6 november som en tydlig tidsmarkör.
– Det var en marsch varje år. Då gick skolans alla tusen elever i ett stort tåg till Gustaf Adolfs torg och ställde upp sig där med flaggor. Och från alla håll i staden kom liknande tåg. Det var imponerande att se, säger Bengt Andersson.
70 år senare har bilderna från allt detta bleknat, både i arkiven och i minnesbankerna. Även om Bengt Andersson har skolgevärens syfte helt klart för sig fortfarande var det alltså en total överraskning för dagens skolledning. Bengt kan livligt föreställa sig hur exalterade alla måste ha blivit efter att vaktmästaren borrat hål i skåpen och fått syn på klassuppsättningen med gevär.
– På min tid hette vaktmästaren Snitt och han bodde på skolan och hade kontroll även på skyddsrummet, som fanns i slöjdsalen, med extra tjocka väggar och pansardörrar.
Det kanske inte heller någon minns i dag, att det ligger ett skyddsrum där?
– Nej, så kan det vara, säger Bengt Andersson.