Filmskribenten Siri Vaara tycker att vi Stockholmskritiker moraliserar över Coralie Fargeats ”The substance” (Expressen, 28/10). Moralist, moi? Tydligen har vi – jag, Stina Andersson och Emma Gray Munthe – stirrat oss blinda på en enda sak och inget annat: Margaret Qualleys inoljade bakdel. ”Att kritisera ’The substance’ för att endast ha efterlämnat denna bild blottlägger snarare kritikernas brist än filmens”, skriver Vaara.
Jag nämner förvisso ”många närbilder på knäböjsrumpor” i min DN-recension, men dessförinnan en rad andra visuella intryck: den nedskräpade stjärnan på Hollywood Boulevard, Dennis Quaids tjatigt överspelande nuna, bakom kulisserna-gubbarna, gammelmonstret. Även mina kritiska kritikerkollegor lyfter annat.
Vem här lider egentligen av selektiv blick?
Med stöd i en text från sajten Vulture efterfrågar Vaara en fördjupad diskussion. Ja, kanske handlar ”The substance” om beroende snarare än kvinnoförtryck? En självklar parallell kan dras till den viktrasande Ozempic-epidemin. Därtill handlar ”The substance” om kroppsideal, om självhat, om nöjesbranschens sätt att ställa kvinnor mot varandra, med ytliga och i mina ögon rätt poänglösa referenser till ”Videodrome”, ”Törnrosa”, ”Dorian Grays porträtt”, ”The shining”, ”År 2001 – ett rymdäventyr” och en massa annat.
Verk blir varken bättre eller sämre av många blinkningar och ämnen. Viktigast är hur de tar sig an, går i dialog med och bygger vidare på dem. Självmedvetna satirer från genresfären tjänar ofta på att problematisera traditioner och modernisera dem med hjälp av en skrattspegel (i det här fallet får vi Hollyweird i en nära framtid där hashtaggar som #MeToo och #OscarsSoWhite aldrig existerat, där skådespelerskors karriärer tar slut efter 50 – glöm senare års Oscarvinster för Frances McDormand, Michelle Yeoh, Youn Yuh-jung och Jamie Lee Curtis).
Vaara lyfter att Fargeat ”visat att body horror-genren kan ta spjärn ur kvinnliga perspektiv”. Här börjar jag misstänka viss historielöshet. Har Vaara missat moderna genreklassiker som ”Trouble every day”, ”In my skin” och ”American Mary”? Eller Julia Ducournaus Cannesprisade ”Raw” och ”Titane”?
Märkligt nog bygger Vaara sin kritik på att peka ut självklarheter och sedan blunda för vad vi andra skrivit om. Både jag och Stina Andersson nämner till exempel ”gäspningarna”, då vi båda verkar överens om att ”The substance” – i det lååånga loppet – var rätt trist. Uppvuxen på en diet av underbart skräp som ”Street trash” och ”Society” ser jag tristess som en dödssynd för dumsmarta body horror-satirer.
Jag tror inte att ”The substance” har blivit en måltavla för att den har ett feministiskt budskap, som Vaara fått för sig. Snarare är problemet att filmen saknar tillräckligt med energi, idéer, infallsvinklar och dynamik i berättandet för att orka framföra budskapet i två timmar och tjugo minuter.
Jag blir också förvånad när Vaara, som trots allt nämner att filmen öppnar sig för olika läsningar, slår fast att filmen ”behandlar kvinnofrågor i stället för teknologi”. För det första vill jag hävda att ”The substance”, trogen body horror-traditionen, är för biologiskt uppluckrande för att begränsa sig till ”kvinnofrågor”. Därtill vill jag påstå att filmen – i sitt raka sätt att skildra mediecirkusens inverkan – visst handlar om teknologi. Trots allt har vi att göra med regissören bakom ”Reality+” (2014), en sci-fi-kortis om självoptimeringsteknik. En självbildsstudie i tämligen bokstavlig, teknologisk mening, som gör den lätt att betrakta som en förstudie till ”The substance”.
Uppenbarligen har Fargeat en förmåga att ha flera tankar i huvudet samtidigt. Jag vill tacka dig, Siri Vaara, för att du knuffar även mig i den riktningen, men om du vill ha debatt föreslår jag att du läser oliktänkares texter mer noggrant. Och framför allt: att du försöker slita blicken från Qualleys inoljade röv.
Läs mer om film i DN och andra texter av Sebastian Lindvall
Intervju med Coralie Fargeat: ”Kroppsskräck är det perfekta sättet att skildra kvinnligt självhat”
