Jesse Eisenberg: ”Många blir skådespelare för att de är obekväma i sina kroppar”

En dag trillar Jesse Eisenberg över en reklam på nätet: ”Auschwitz tours (with lunch)”.

Då har skådespelaren, som för två år sedan debuterade som långfilmsregissör och manusförfattare med ”When you finish saving the world”, precis kört fast i sitt nästa manusprojekt. Han har en idé om att skildra ”globala sår” genom en berättelse om två män som försöker förstå sina egna sår under en roadtrip, men han kommer inte vidare.

Plötsligt dyker reklamen upp på skärmen.

– Och jag känner direkt: här är min historia, berättar Jesse Eisenberg när vi hörs över zoom inför att hans film ”A real pain” ska visas på Stockholms filmfestival.

Han utvecklar:

– Det finns något verkligt ironiskt med sådana guidade turer, där människor från övre medelklassen visas runt på koncentrationsläger på dagen och bor på lyxhotell på kvällen.

Det är precis en sådan resa som de två amerikanska och judiska kusinerna i ”A real pain”, David och Benji, åker på. I ett försök att hedra en bortgången mormor, och samtidigt hitta tillbaka till varandra, flyger de till Warszawa för att tillsammans med en spretig grupp och en entusiastisk guide utforska staden med omnejd.

Slackern Benji fungerar som gängets oberäkneliga men roliga spelevink, tills han får ett raseriutbrott på tåget på väg till koncentrationslägret: ”Är det inte sjukt att vi åker dit i första klass?!”

– Jag delar hans känslor, men hade aldrig förmedlat dem på samma sätt, säger Jesse Eisenberg, som själv är jude och har rötter i Polen.

– Han framstår som oresonlig och därför går hans poäng förlorad, men han har en poäng: hur kan privilegierade människor, som påstår sig måna om dem som har det värre ställt, betrakta detta fruktansvärda med sådan kylig distans? Borde de inte känna mer av smärtan?

Men kan inte den här typen av resor vara ett sätt för vissa att hantera sina generationstrauman? Hur bör de annars hanteras?

– Jag har inget bra svar på det, men jag menar att det finns något skevt med att utforska sina förfäders trauman från en modern, bekväm position. Att med avslappnad respektlöshet traska runt på de här platserna känns inte rätt. Då är det väl bättre att försöka känna empati med människor som har det svårt i dag.

Filmens Benji spelas av Kieran Culkin (”Succession”), medan Jesse Eisenberg spelar den ängslige, ordningsamme David. Han beskriver sin rollfigur som en version av honom själv som hans skäms över.

– Det är en version som är socialt kvävd och väldigt självmedveten. Men den är också en stor del av mig.

I filmer får Jesse Eisenberg, som slog igenom i ”Zombieland” och ”The social network” i slutet av 00-talet, ofta spela en socialt obekväm nörd ikädd hoodie. Verkligheten ligger inte jättelångt därifrån. På andra sidan skärmen sitter en person i avslappnade kläder som ofta slår ner blicken, pratar fort och ibland verkar vilja sjunka genom golvet.

– Det är ironiskt att jag är en offentlig person, säger han med ett snett leende.

– Samtidigt tror jag att många väljer att bli skådespelare för att de känner sig så obekväma i sina egna kroppar att de hellre är i andras. Så är det absolut för mig.

De ängsliga rollfigurerna har varit många, men det här är första gången som han har känt att han, med både regi och manus i sina händer, har kunnat ta dem på allvar och göra dem rättvisa. Det var viktigt för honom att inte förminska den där ängsligheten, eller göra den till ett komiskt inslag.

– För den bottnar i äkta smärta. Det är något som jag inte riktigt har fått utforska i tidigare filmer där jag spelat ängsliga karaktärer. De behandlas ofta som roliga eller gulliga, inte som att de lider av genuint självhat.

Nu ska ”A real pain” visas på Stockholms filmfestival, där Jesse Eisenberg också tar emot Stockholm achievement award. Temat på årets festival är ”Män i kris”.

Är männen i din film i kris?

– Definitivt. David har något slags modern ocd-ångest som hanteras med medicin och Benji kämpar med något djupare, mer existentiellt. Båda är produkter av sin samtid. Så absolut.

Hur känns det att du nått en punkt i din karriär där du tilldelas hederspriser?

– Jag vet inte riktigt, det brukar väl signalera att något är över? Jag antar att det hade känts bättre att utses till årets nykomling. För mig är den verkliga prestationen att jag har fått fortsätta arbeta i en så här ombytlig och instabil industri.

Men priset är också en ära, tillägger han: ”Jag vill ju inte låta otacksam.”

– Det är förstås fantastiskt att jag får det här priset, och att jag får visa filmen på en berömd filmfestival. Jag är bara orolig för att om jag börjar ta de här utmärkelserna personligt så kommer jag att bli en hemsk person.

Framför allt ser han fram emot sitt premiärbesök i Stockholm.

– Jag har bokstavligt talat varit överallt: Tibet, Mongoliet, Bajkalsjön, landsbygden i Venezuela … Men aldrig i Skandinavien. Jag är väldigt förväntansfull.

Läs mer om Stockholms filmfestival.