Är det så här demokratin dör?
Inte med en smäll, utan med ett klick på en pekskärm.
Det är en säregen upplevelse att se något oerhört hända, med den vanliga världens verktyg.
På CNN pekar den trygge John King på sin skärm, county för county. Reklamavbrotten saluför lyxresor till Turkiet och Dubai, valvakornas veteraner tipsar om bästa receptet på sweet potato pie. Blåa murar och röda kepsar. Som om det vore ett vanligt val mellan två mer eller mindre likvärdiga kandidater.
”Spännande”, säger någon. Ja, i så fall som att genomgå en livsavgörande operation utan att få förmånen att sövas under tiden. Långt innan det ljusnar i Sverige är det i praktiken klart. Chocken från 2016 ersatt av en inre tomhet. Vad gäller den man som blir vald till president är alla invektiv redan använda. Alla brott, mot både lagar och mänsklig moral, konstaterade. Skamlösheten. Smaklösheten.
De skador som den återvalde presidenten tillfogade den amerikanska demokratin under sin första presidentperiod var reparabla. De som han kan åstadkomma under en andra kommer inte att vara det
Politiskt ligger mörka dagar framför oss. Världens viktigaste demokrati får för första gången en president som är fälld i domstol på 34 åtalspunkter. En president som har genomfört ett försök till statskupp. En president som är öppen med att han föraktar demokratin och vill kasta sina motståndare i fängelse. De skador som den återvalde presidenten tillfogade den amerikanska demokratin under sin första presidentperiod var reparabla. De som han kan åstadkomma under en andra kommer inte att vara det. Natten till onsdagen förändrades USA för alltid.
Den Donald Trump som vann sitt första presidentval 2016 var en häpen nybörjare, omgiven av en rad jämförelsevis vettiga och redbara rådgivare. Den som nu återvänder till Vita huset är segerrusig samt turboladdad med revansch- och hämndbegär, kringgärdad av fega sykofanter och fanatiska dårar. Förra gången drevs han av förödmjukelse. Denna gång handlar det om hämnd.
Det vi kommer se är en kollaps för rättsstaten, ett uppsving för rasistiska organisationer, omänskliga villkor för migranter och deras familjer, okontrollerat hat mot kvinnor, en accelererande katastrof för klimatet och vetenskapen, en ohejdad korruption och – inte minst – en stor triumf för Vladimir Putin och Rysslands imperialistiska expansionsplaner.
Oavsett om man – som många av hans tidigare medarbetare – kallar Donald Trump en populistisk fascist, en antidemokratisk demagog eller en opportunistisk tyrann så är det som han står för ett brott mot den grundläggande etik som det demokratiska samhället vilar på: att våra handlingar får konsekvenser. Trumpismens bärande idé är ett grundskott mot denna tanke. Gör vad du vill! Bejaka dina lägsta instinkter! Ingen kommer ändå att bry sig! Konsekvensen blir ett samhälle där medborgarna tappar tron på att någonting betyder något över huvud taget. Det vill säga precis vad alla auktoritära ledare önskar sig: de likgiltigas republik, befolkad av cyniska eller uppgivna nihilister.
Framtiden? Det finns de som hävdar att det är ett misstag att se demokratin som civilisationens normaltillstånd. Sett till tusentals år av mänsklig historia, menar de, är det normala för oss inte att leva och frodas i fredliga demokratiska former, utan snarare att släpa oss fram under tyranni och auktoritära styren. Demokratin är ett undantagstillstånd.
När Donald Trump till slut framträdde, sent på natten, var det som fryntlig entertainer, utan röd keps men med rösten grötigare än någonsi
Den mest intressanta frågan i dagens värld är i så fall inte hur det auktoritära styret uppkommer utan snarare hur det kan upphävas. Den antidemokratiska lockelsen finns alltid där, arbetet består i att motarbeta den. ”En republik, om ni kan behålla den”, svarade Benjamin Franklin, en av USA:s grundlagsfäder, en gång på frågan om vad landet egentligen var.
Frågan är nu återigen öppen – också för oss som inte är amerikaner. Ingen ska säga att nattens val gör det lättare att vara människa, men nu gäller det att motstå lockelsen att gå i inre exil: att i stället behålla förmågan att varje dag häpna över att det vi ser hända faktiskt händer – och göra motstånd mot detta skeende. I en artikel från en annan ödesstund på jorden, 1933, framhöll publicisten Torgny Segerstedt att en hotfull situation kan verka både förädlande och befriande för människan. Det tjänar ingenting till, menade han, att gnälla och vrida händerna inför den framvällande råheten och tarvligheten: ”Nu får humanitet och vett ånyo taga nappatag med sina fiender från begynnelsen. Det kan aldrig skada.” Hans uppmaning gäller alltjämt för den som vill fortsätta vara människa i en mörk tid.
När Donald Trump till slut framträdde, sent på natten, var det som fryntlig entertainer, utan röd keps men med mer oinskränkt makt än någonsin. Man hade sagt att ju tidigare Trump åberopade seger, desto tydligare skulle det vara att han i själva verket förlorat. Nu åberopade han seger. Och denna gång visste alla att det var sant.
Reklamen rullade. Och Amerika var på väg att kröna sin tyrann.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.
