Roman
Isabella Hammad
”Vålnaden in”
Övers. Alva Dahl
Norstedts, 392 sidor
I ett gult trähus i Luleå sitter översättaren Alva Dahl och arbetar växelvis med två arbeten. Å ena sidan ”Vålnaden in”, en roman av den brittisk-palestinska författaren Isabella Hammad. Andra dagar ägnas åt Svenska Bibelsällskapets nyöversättning av Nya testamentet. Kanske minns ni vårens stora bråk om Dahls essä om läsning och översättning, som tog avstamp i dessa två pågående projekt? Essän beställdes för en antologi om läsning, men förlaget krävde att delen om Hammads roman skulle strykas. Dahl vägrade, essän refuserades, nu finns den att läsa i sin helhet i den norska litteraturtidskriften Vagant. Spoiler: det är en from text som mest närskådar översättararbetets vedermödor.
Symboliken i detta är kuslig, men också mycket talande. ”Jag sågs som ofarlig – sen skrev jag om Palestina” lyder rubriksättningen till hennes egen kommentar om händelsen. (SvD 1/3 -24)
Att skriva och tala om Palestina är farligt. Att inte göra det är ännu farligare. Och om det inte går att tala alls? Då kommer vålnaden in. Romanens titel syftar på teateranvisningen när ”Vålnaden” i ”Hamlet” ska göra entré. Den döde kungen, förgiftad av sin bror som övertagit kungariket och gift sig med drottningen, återkommer i Shakespeares drama som spöke och ber sin son att hämnas. Hamlet åtar sig uppgiften, vi vet hur det slutar: alla dör.
”Vålnaden in” utspelar sig sommaren 2017 då huvudpersonen Sonia, skådespelerska i London sedan länge, reser till sin palestinska syster i Haifa, norra Israel. Sonia har ett avslutat äktenskap och en därpå avslutad affär med en gift regissör bakom sig. Hon vill återhämta sig, träffa sin syster Hanin som jobbar på universitetet i Tel Aviv och kanske se farföräldrarnas hus där hon tillbringade sina sommarlov. I början tycker jag att Sonia är precis som en lite självupptagen och fladdrig skådis. Inte jättekul att hänga med, hennes blick är avmätt och frågande. Vad gör hon ens där? Hon är trettioåtta år och tänker:
Ett av skälen till att jag slutade tillbringa somrarna i Haifa när jag var runt tjugofem var att jag var rädd att jag skulle försämra mina framtidsutsikter om jag tillbringade för mycket tid utanför den engelska teatervärlden. Jag hade också träffat Marco, och att börja bygga upp en tillvaro med honom hjälpte mig att trycka undan alla tankar på Palestina. Hanin var där å allas våra vägar, jag var engagerad i saken genom en ställföreträdare och behövde inte åka dit själv.
Men nu åker hon alltså tillbaka och läsaren får följa med hela vägen från förhören och kroppsvisiteringen på flygplatsen där hon förstärker sin engelska identitet för att snabbare komma förbi gränspoliserna. När jag läser romanen andra gången ser jag hur skickligt Hammad bygger upp de konkreta miljöerna, människorna, Sonias utifrånperspektiv.
Hos Hanin träffar hon regissören Mariam som bestämt sig för att sätta upp ”Hamlet” på Västbanken. Motvilligt dras Sonia in som tillfällig ersättare i rollerna som Ofelia och Gertrud, obönhörligt virvlar romanen igång. Skildringarna av teaterarbetet, spänningarna mellan de olika skådespelarna och de ständiga hindren i form av nya vägspärrar, kontroller, strypta finansieringar, repressioner och våldsdåd, är suveränt gestaltade. Det känslomässiga spelet i ensemblen är som en dans där vi får följa hur de går in i och ut ur rollerna, letar fram sina smärtpunkter och omgestaltar dem, för att sedan slänga sig ner i gräset, röka en cigarett och kolla mobilen. Hamlet spelas av ungdomsidolen Wael, bättre på smäktande skönsång än skådespeleri. Hammad skriver rytmiskt, precist och fängslande med en dramaturgisk skicklighet som lyckas hålla många perspektiv i rörelse samtidigt.
Liksom ”Hamlet” innehåller en pjäs i pjäsen, gör denna roman multipla iscensättningar där läsaren får möta många palestinska positioner som inte sällan motsäger varandra. Stilistiskt växlar prosan stundtals över till dramatikens manusform, med regianvisningar och kommentarer, ibland flätas sms eller mejl in, långa partier är dialogdrivna medan andra breder ut sig i nyanserade miljöskildringar. Det är smärtsamt, underhållande, drabbande och tankeväckande, de sista trettio sidorna läser jag med hög spänningspuls.
”Vålnaden in” är bland mycket annat, en roman om konstens nödvändighet hur högtravande det än låter. Romanen problematiserar detta på ett befriande vis. Teatern och litteraturen kan ge röst åt det otalbara, men också göra rum för liv, lek, glädje, trams. Vålnaden är redan inne i Gaza. Det minsta vi kan göra är att läsa Hammads roman, och tacka Alva Dahl för den högklassiga översättningen till svenska.
Läs fler texter av Anna Hallberg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.