Det finns massor av tips på hur många man bara ”måste” se. Somliga säger femton. Andra tjugofyra. De allra mest hängivna menar att det handlar om trettionio.
Vi talar om modedokumentärer. Just nu görs det fler än någonsin.
Modedokumentärer är förstås inget nytt fenomen. Redan 1990 gjorde regissören Martin Scorsese ”Made in Milan”, en tjugo minuter lång film där han följer den italienske modeskaparen Giorgio Armani inför en visning.
Den blev stilbildande, på sitt sätt. Producerade filmen gjorde nämligen Giorgio Armanis eget företag, Emporio Armani.
I dag är den principen mer eller mindre satt i system. De flesta är producerade av märkena själva.
I likhet med de förskönande porträtt i dokumentär stil som på senare tid gjorts på, och producerats av, kända artister och atleter (som David Beckham och Arnold Schwarzenegger) är också dagens många modedokumentärer en sorts pr-filmer för designers, modeller – eller modetidningar.
Den amerikanska modetidningen Vogue ligger till exempel bakom den sex timmar långa serien ”In Vogue: The 90’s” (Disney +) om hur modebilden förändrades under 1990-talet.
Därmed inte sagt att den här typen av dokumentärer är värdelösa
Med emfas upprepar de många kändisar och branschkunniga som intervjuas i serien att 90-talet var en tid som ”förändrade allt”. Hur, och för vem, är emellertid lite dimmigt.
Men glasklart för tittarna står att den axel kring vilken hela modevärlden då snurrade hette amerikanska Vogue. En tidning som gjorde allting rätt, hela tiden.
Inte ett ord yppas om att det var konkurrenten Harper’s Bazaars geniala chefredaktör Liz Tilberis som fick Prinsessan Diana att besöka Met-galan 1996, inte Anna Wintour. Inte heller nämns att omslaget med Ivana Trump 1990 blev en bästsäljare. Den familjen är i dag, men var inte då, persona non grata hos Vogue.
Eller att en av de få svarta artister som tidningen älskade och gav stort utrymme varken var Missy Elliot eller Lil’ Kim, som de vill göra gällande. Det var Sean ”Diddy” Combs. En artist i dag anklagad för sexuella övergrepp.
Därmed inte sagt att den här typen av dokumentärer är värdelösa.
Många är extremt underhållande, inte minst tack vare de grandiosa personligheterna som, ibland, verkar sakna både självinsikt och verklighetsförankring.
Så kanske ska man helt enkelt betrakta den här typen av modedokumentärer som en sorts svanesång
För modevärlden är helt klart en guldgruva ifråga om häpnadsväckande historier och färgstarka personligheter som man knappast tror existerar.
Finns det verkligen en äldre uppburen fransk stylist som heter Carlyne Cerf de Dudzeele som med rökig röst talar i VERSALER? Svar: Ja.
Har modeskaparen John Galliano fixat fejset till näst intill oigenkännlighet? Svar: Ja.
Har chefredaktören Anna Wintour alltid haft en perfekt millimeterklippt page utan spretande strån? Svar: Ja
Men vet man hur de egentligen tycker och tänker om en modebransch som är stadd i stor förändring? Svar: Nej.
Det är inte frågor – eller svar– om framtiden som man bär med sig efter att plöjt igenom många av dagens dokumentärer. Eller ”dokumentärer”.
För dessa filmer producerade av modebranschens egna spelare är inte gjorda med syfte att ge ny information och insikter, utan att befästa deras bild av verkligheten.
Men kanske ska man inte döma dem för hårt. Modetidningar är i dag tunnare än pannkakor och få bryr sig längre om historien bakom de anrika modehusen.
Så kanske ska man helt enkelt betrakta den här typen av modedokumentärer som en sorts svanesång, förskönande dokument över en tid som flytt.
Varm, kul och knasig
En av de roligaste modedokumentärerna är ”Unzipped” (från 1995) som följer hur den amerikanske designern Isaac Mizrahi vill ta revansch efter en dålig recension. Varm, kul och knasig.
Några som kommit i år är: ”Who is Sabato De Sarno? A Gucci story”. ”A sense of beauty” om dagens Oscar de la Renta. ”John Galliano: High & low” och ”Diane von Furstenberg: Woman in charge”.
Intressant i sammanhanget är även ”The September Issue” av regissören R.J. Cutler (2009). En dokumentär om arbetet inför det stora höstnumret av Vogue. Anna Wintour gillade den inte. Sedan dess har hon kontroll över hur hon och tidningen skildras.
Här kan du läsa fler stilkrönikor av Susanne Ljung.
