Dokumentär
”Det omätbara”
Regi: Nils Petter Löfstedt
Manus: Nils Petter Löfstedt, Johan Löfstedt. Med: Nils Petter Löfstedt, Jonna Bornemark, Nina Björk m fl Längd: 1 tim 30 min. (barntillåten). Språk: svenska. Biopremiär
”Min släkt är full av hjältar, decennier av slit. Brustna hjärtan, trötta leder, deras stolthet bar mig hit.”
Kents gamla låt ”Elite” snurrar som ett inre soundtrack när jag ser Nils Petter Löfstedts (”Himlen mörkrum”) dokumentär som hyllar de egna föräldrarnas slit inom vård och omsorg – och alla deras kollegor som jobbar med löjligt hög arbetsbelastning och lika låg lön.
Filosofen och författaren Jonna Bornemark återkommer några gånger, blir till filmens intellektuella nav, och pratar om den svårfångade storheten som vi kan kalla omtanke, engagemang, patos – ja, sådant som får eldsjälar att knata på i hagelpiskad motvind. I förlängningen också om det motsatta, ”förpappringen”, som hon skrev om i ”Det omätbaras renässans” (2018). Det vill säga hur vårt samhälles vurm för att mäta, dokumentera och effektivisera gör att vi glömmer själva kärnverksamheten. Omsorgen.
Nils Petter Löfstedt och hans kamera följer förskolelärare, hemtjänstpersonal och mänskliga klippor inom äldrevården. Det som sägs är på intet sätt nytt. Det handlar om folk som går in i väggen, som får föga uppskattning, om hud som blir till pergament efter allt spritande under covid. Kort sagt om en vård- och omsorgsapparat som går på knäna, men som ändå hålls uppe av de som kämpar varje dag mot dåliga odds.
Nog kan man ana dokumentärnestorn Tom Alandhs aura här och där, i många uppriktiga och inkännande intervjuer, men filmen tar lika ofta formen av tämligen konstlöst och utdraget nyhetsreportage. Inte mycket till biofilm, alltså, men man ska vara riskkapitalist för att inte skriva under på sentens och slutsats: Hade det inte varit för alla dem som härbärgerar omsorgen i sina bultande hjärtan skulle hela skiten braka ihop – ursäkta franskan men mot slutet når ”Det omätbara” kampfilmsnivå och det är klart man rycks med.
I sammanhanget känns det ju lite galet att agera en förpappringens exekutor genom att ge ”Det omätbara” ett sifferbetyg, men likväl ska det göras. Utförandet landar någonstans inom normalfördelningens mittsektion, men det omätbara i ”Det omätbara” får en femma.
Se mer: Tre andra dokumentärer om det omätbara: ”Ett anständigt liv” (1979), ”Sicko” (2007), ”Tusen bitar” (2014).
Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Fredrik Sahlin
