Hon har en hacka över axeln, fasttejpade gummistövlar, munskydd, en gul väst och är täckt av brun lera. 21-åriga Sarah García McDowell är till vardags receptionist i Valencia, men nu har hon tagit ledigt från jobbet och tillbringar tio timmar om dagen i de drabbade byarna.
– Ingen gjorde någonting, det var totalt kaos, folk var helt ensamma. Det fanns inga brandmän, inga poliser, folk hade ingen mat och inget vatten. Jag såg det och ville helt enkelt hjälpa till, säger Sarah García McDowell.
Hon gör det inte för att myndigheterna bett om hjälp – tvärtom.
– Från början sa de åt oss att vi skulle hålla oss borta, att vi var i vägen. Men när vi var på väg därifrån tiggde de och bad att vi skulle stanna, säger hon.
Vid en gångbro över floden Turia har poliser nu tagit plats för att bromsa inflödet av volontärer – inte längre för att stoppa dem, men av rädsla att bron inte ska bära de tusentals människor som passerar här varje dag till och från katastrofområdet.
Fakta.Sökandet efter döda fortsätter efter katastrofen
Minst 219 personer omkom i samband med de katastrofala översvämningarna i Valencia förra veckan.
Fortfarande saknas 89 personer, enligt officiella uppgifter på onsdagen. Många misstänks finnas i underjordiska garage som ännu är vattenfyllda, där sökandet pågår med hjälp av dykare.
Turia blev barriären som räddade Valencias innerstad undan vattenmassorna, som kom forsande nedför bergssluttningen genom förorterna in mot stadskärnan. Nu är det den gräns som skiljer drabbade från volontärer.
I de mest svårtillgängliga delarna, längst bort från Turia, vittnar invånare om att det dröjde till den tredje dagen efter katastrofen tills de såg den första myndighetspersonen. Det fundamentala misslyckandet har lett till ett raseri mot myndigheterna – och, framför allt, mot politikerna.
– Politikerna… Jag vill inte ha dem här, ärligt talat. Jag vill ha människor som hjälper till. Vi behöver vatten, mat. Volontärerna är hjältar. Politikerna kan åka hem till Madrid, säger Juan Marin, 33, som bor i det drabbade området Benetússe.
Tillsammans har lokalbefolkningen och volontärerna börjat använda en sorts slagord i sitt arbete, en fras som upprepas gång på gång hos dem vi möter.
– Det är människor som hjälper människor, säger den 30-årige argentinaren Lucas Mella, och fortsätter:
– Det är en situation som går bortom ideologier, religion och politik. Hjälp kommer från alla håll för att den behövs.
Inne i centrala Valencia har spadar och stövlar blivit bristvaror i affärerna, men volontärerna tar till tejp runt benen för att skydda sig mot leran. Borstar och sopskyfflar får tjänstgöra som spadar.
Sarah García McDowell känner sig fram med hackan i leran när hon kryssar fram mellan högarna av bråte, för att inte sätta foten i en brunn eller på något vasst.
– En vän till mig fick en elstöt av en avbruten kabel som dolts i leran. Han skrek och kollapsade på marken, hela kroppen låg i gyttjan. Han vaknade tio sekunder senare och var okej, men det är skrämmande.
Nu har tonen från myndigheterna vänt totalt, berättar hon – och än mer från poliser och brandmän på plats. När en välgörenhetsorganisation skulle ta en bild av en grupp brandmän flyttade Sarah på sig för att inte vara i vägen, men då tog en av brandmännen tag i henne, berättar hon.
– Han sa, du stannar här. Titta på hur du är täckt av lera. Du är en av oss nu, säger Sarah.
Samtidigt har mötena med drabbade som förlorat anhöriga, och synen av döda kroppar, börjat tära på psyket. Hon går på ångestdämpande för att klara av det, berättar hon.
Hur länge orkar du fortsätta?
– Det är klart att jag är trött, jag är helt slut. Men människor behöver fortfarande hjälp. Så vad ska jag göra?
